Känner kristdemokrater sig själva?

Alldeles nyss tittade jag helt på egen hand igenom gårdagens Agenda på SVTPlay. Det handlade främst om varför Kristdemokraterna inte uppfattas som tydliga i någon fråga alls. Inte ens av kristdemokrater själva. Karin Hübinette intervjuar och partiledare Göran Hägglund får själv svara på kritiken.

Göran Hägglund själv får svara på kritiken.

En bit in i intervjun låter det så här:

Karin: Idkar du någon självkritik på det här området?

Göran: Ja, fast det är samtidigt så att under valrörelsen, det är då som partiernas profil kommer fram, det är då som människor intresserar sig mer för politiken och gör sina informerade val.

Karin: Nu får vi ändå säga [?] att valrörelsen är igång, så vad är den viktigaste frågan, skulle du säga, som ska få väljare att välja just Kristdemokraterna och inte något annat borgerligt parti? Om man nu vill det…

Göran: Ja, jag skulle säga att synen på familjen är en av de verkligt tydliga skiljelinjerna i svensk politik, där Kristdemokraterna tydligare än något annat parti står på familjens sida.

Och där sätter han igång. Resten av intervjun kämpar Göran tappert med profileringen inför valrörelsen. På de knappt fyra skälvande minuter som han får prata själv under intervjun, så använder han ordet själva hela tjugo gånger. Det handlar om familjerna själva, det handlar om att bestämma själva och det handlar om vad som är bäst för dem själva.

Han säger alltså ordet själva mer än en gång var tolfte sekund.

Att känna sig själv, det kan betyda att man vet vem man är och vad man vill, men det kan också betyda att man känner sig ensam. Frågan är vilken betydelse som egentligen passar bäst i sammanhanget.

Men nu måste jag säga något substantiellt och relevant också, så att ingen förväxlar mig med Göran Skytte.

Bland dem i reportaget som uttalade sig om partiets bristande profilering fanns Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker för partiet. Han kom in på något som jag själv funderat en del på, och som jag tycker är både intressant och roligt att höra.

Kristdemokraterna har nämligen en idé gemensam med de gröna. Det handlar inte alls om den traditionellt konservativa förvaltarskaps­tanken. Den är i grund och botten radikalt annorlunda än den gröna synen på miljö och människa (om man nu kan tala om någon enskild sådan), även om det utifrån förvaltarskaps­tanken går att utan vidare härleda samma politiska ställningstaganden i många frågor.

Vad jag syftar på är istället att de ting som verkligen är av betydelse egentligen inte inbegrips i begreppet materiell standard. Mera precist uttryckt så handlar det om att materiella tillgångar inte har något inneboende värde. Istället har de bara något värde i kraft av att de leder till sådant som är bra.

Därför är materiell levnadsstandard inte värt någonting om det inte leder någonvart. Därför är det också litet märkligt att läsa Görans kritik av det han kallar »vänsterns ledighetspolitik«. Är ledighet en katastrof för välfärden, som han skriver? Nej! Men kanske för den materiella standarden. Att vara ledig hör ju till vad många tycker är bra. Ett generöst tolkat välfärdsbegrepp kan till och med sägas innefatta ledighet. Då blir välfärden dålig för välfärden. Ett bättre sätt att komma åt vad som är bra i livet är ordet livskvalitet, för det har ingenting med materiell standard att göra, även om det kan följa på materiella ting.

Nåväl. Han inleder med att nämna Miljöpartiets linje, vilken är att införa 35-timmarsveckan som standard. Men sedan glider han smidigt över till att prata om Vänsterpartiets förslag på 30-timmarsvecka med bibehållen lön istället. Miljöpartiet vill inte ha någon bibehållen lön, bara en kortare standardvecka. Det låtsas han inte om.

Eftersom en sådan kortare standardvecka inte skulle bli något tvång, så är det fullt föreståeligt att han kisar och sneglar åt vänster istället. Han skriver ju till och med själv att familjerna ska få – just det – bestämma själva hur lång arbetsvecka de ska ha.

Märkligare är dock att han inte även ger sig på Folkpartiet, efter Jan Björklunds utspel om 80-timmarsvecka med bibehållen lön för alla under 23 år. Fast Jan uttrycker det förstås i termer av lägre trösklar och tjäna hälften så mycket medan man fortfarande är ung. (Ung och – det hänger liksom i luften – inkompetent och ineffektiv.)

Kära kristdemokrater! Kan vi inte prata litet om det här med värde?

Tanken med att arbeta och bidra till samhället är att vi alla ska få det så bra som möjligt. Men så bra som möjligt är inte nödvändigtvis att arbeta så mycket som möjligt för alla människor (eller familjer, då). Vi jobbar ju för att tjäna pengar och därmed få frihet att göra vad vi vill med resten av tiden, alltså den där tiden som av en slump kallas för fritid.

Nu har ni satt er i samma skuta som Folkpartiet. Deras förslag går allt förnuft till trots ut på att unga ska ägna sin fritid åt att arbeta gratis, enbart i syfte att de ska få jobba ännu mera resten av tiden.

Vi ägnar i dag mycket mera tid åt att arbeta för att få det bra någon annan gång, än vi ägnar tid åt att ha det bra. Vi arbetar för att vi ska kunna arbeta ännu mera. Är det smart?

Hur skulle det bli om vi bara fortsatte i den riktningen? Tja, vi tjänar redan pengar som vi köper en massa prylar för, och om prylarna tänker vi att de ska göra oss gladare, fast någon annan gång när vi har mera tid över till att leka med dem. Vi lånar till och med pengar för att köpa saker, för att sedan bli tvungna att ägna vår tid på jorden åt att arbeta så vi får råd att köpa saker som vi redan köpt men inte har tid att använda.

Samhället ska förstås bli både bättre och effektivare. Men anledningen kan inte vara att vi ska få mera tid över till att arbeta, som Jan fått för sig.

Istället ska vi effektivisera och förbättra så att vi får mera tid över till frihet! Eller, om man så vill, tid som vi själva kan bestämma över.

I Sverige har vi redan kommit så långt att vi har en massa tid över. Men den tid vi fått över tillsammans har vi bestämt oss för att att ge till bara en del människor, de där som inte har något jobb, och särskilt unga. Vi har lyckats konstruera samhället på ett så finurligt sätt att den fritid vi gemensamt arbetat ihop går till bara vissa människor, och så har vi sett till att de använder den till att söka jobb utan att hitta något, och att kanske må dåligt. Är det smart?

När man ställs inför den frågan är det lätt hänt att man slår ifrån sig på fel grunder. »Men lösningen du föreslår fungerar inte, din orealistiska flumplutt« brukar det låta, om man städar upp litet i semantiken.

Men frågan handlar inte om ifall problemet finns, för det är alldeles uppenbart att det finns. Frågan handlar inte heller om ifall vi vill göra något åt det. Bara en idiot skulle vilja något annat än att lösa problemet.

Frågan handlar om hur bra det här egentligen är. Svaret är självklart: Det är inte alls bra. Och vad som verkligen är relevant är hur vi ska lösa det.

Så hur ska vi göra det då? Det här med kortare arbetsvecka har en hel del goda konsekvenser, till exempel att vi skulle ta ett stort steg närmare en balanserad och inte lika överdrivet destruktiv relation till resten av naturen. Men givetvis så kan alla bra idéer utvecklas och bli ännu bättre, även den här.

Nu är det bara det att de andra partierna (med undantag) inte ens vill se problemet. Är det för att de inte tror att det har någon lösning?

Jag vet inte. Mest verkar de bara vara väldigt inlåsta i sin grundliga förväxling av konkret och abstrakt. De pratar och driver politik som om ekonomi vore något absolut, medan människa och natur däremot vore relativa till »den ekonomiska verkligheten«.

De har inte förstått att pengar bara har exakt det värde som vi lägger i dem, och att i sig är sedlar och saldon rätt så värdelösa. Ekonomin är faktiskt bara en enormt komplicerad social konstruktion, och det är den per definition.

Om mycket är vi annars inte överens. Men på denna enda lilla punkt så har jag högre tankar om många kristdemokrater.

Så ni som pratar om verklighetens folk – kom ut ur garderoben! Visa oss att vi inte är själva om att kunna skilja på verklighet och social konstruktion.