Jag köper inte kött

Här är min sedan förra söndagen utlovade fundering. Den är lång, det är därför den dröjt. Orkar du inte läsa kan du lugnt strunta i det, för jag kommer att återkomma till sådant som står här i flera inlägg framöver.

Personbegreppet är värt en flukt. En person kan nämligen vara något annat än en människa, trots att orden vanligtvis används synonymt. Ordet människa kan man förstå både som varelse av arten homo sapiens och person, och därför är de inte alltid utbytbara.

En person är någon som moral är applicerbar på. Enligt ett slags rättighetstänkande har personer en uppsättning skyldigheter mot alla som kan uppleva, vare sig de är personer eller ej. Ett annat sätt att se på saken är att personer har skyldigheter endast mot dem som är just personer, och att personbegreppet är något snävare. Jag ska återkomma till detta.

Inom abortdebatten är två av nyckelfrågorna vad man har rätt att göra mot en person, och när ett foster blir en person. En rätt så utbredd åsikt är att man kan avbryta en graviditet utan att det är fel agerat mot fostret, så länge det inte hade kunnat överleva utanför livmoder. Å den andra sidan finns de som hävdar att fostret är en person långt tidigare, till exempel när hjärtat slår eller när det har utvecklat ett inre liv.

Vissa menar att fostret får en själ redan när ägget befruktas och att det därför är en person redan från början. Andra att det inte finns några personer någonstans i universum. (Det är faktiskt sant, de finns, alltså både personer och de som förnekar detta.)

Mot bakgrund av personbegreppet blir det lustigt (och kanske olustigt) emellanåt, som i det här TT-telegrammet:

Omkring 350 grisar har klämts fast sedan taket över en svinfarm i Kågemarken norr om Skellefteå rasat på måndagsmorgonen.

Enligt räddningstjänsten rör det sig om 35 suggor med vardera tio småkultingar som hamnat under taket och snömassorna. Hur många som har dött är ännu oklart.

Räddningstjänsten jobbade under förmiddagen med att stötta upp taket för att kunna ta sig in i byggnaden.

Ingen person kom till skada i takraset.

Det finns ingen anledning att höja tonläget när det bara handlar om begreppsligt slarv (eller snarare okunskap); det är inte upp till TT att besvara den här typen av etiska och metafysiska frågor, och någon sådan ambition finns givetvis inte heller.

Men frågan som väcks är ändå intressant. Om vi nu inte anser att grisar är personer, hur kommer det sig då att vi tycker det är fel att ägna sig åt grisplågeri? Är grisar personer? Jag tror faktiskt det. Att de upplever finns ingen anledning att tveka om. Man kan tycka att det skulle räcka, men så är det inte helt.

Min bestämda uppfattning är att grisar har förmågan att planera, trots att de inte kan lägga scheman eller organisera sig fackligt. De vill även saker. Vi upplever dessutom både små barn och hundar som personer, och grisar är möjliga att jämställa med dessa i de avseenden som är relevanta för personbegreppet, sådant som jag använder det. Låt mig förklara genom att försöka besvara en fråga.

Får man äta en person, eller gäller det bara vissa av dem?

De flesta skulle nog ansluta sig till att det bara gäller vissa. Man får inte äta personer av arten människa, men det går bra att äta personer av arten gris. Men varför? Ett vanligt spontant svar är att människor är mera intelligenta och planerar för framtiden, vilket grisar inte gör. Grisar förstår inte döden, därför är det inte fel att döda dem för deras musklers skull. Det är alltså delar av personbegreppet som återkommer, fast som ett spontant svar.

Motfrågan är given: får man alltså äta ointelligenta människor, som till exempel foster och nyfödda?

Nä, det verkar fel.

I och med det så uppenbarar sig tre olika förhållningssätt till frågan.

Vissa accepterar att det helt enkelt måste vara fel att döda för att äta eller ens tillfoga skada, oavsett personens intelligens. Kombinerar man detta med rättighetsetik, så når man normen att det alltid är fel och aldrig kan tillåtas. Jag har uppfattat att det finns en utbredd skenbild att detta är vad som vanligtvis hävdas av till exempel buddhister, djurrättsaktivister och veganer. Å andra sidan finns givetvis de som tänker så.

Andra hämtar stöd i något slags gudomlig kraft, som fyllt människan med medvetande, medan djuren bara är köttrobotar. Att vi skulle ha några moraliska skyldigheter gentemot dem blir då en nys, och allt djurskydd är bara till för att människor tycker plågade djur är otrevligt. Om du piskar en hund och tycker det är roligt så är det bara av godo, förutsatt att ingen som hade mått dåligt av det får veta något.

Den här åsikten borde vara utbredd bland kristna (åtminstone dem som vägrar ge djur någon själ), men verkar istället ha sitt starkaste fäste bland »sekulära« liberaler. Flera av dem har ersatt den där gudomliga kraften med människans särställning som kulturell varelse, ibland till och med istället för att hon skulle vara en biologisk.¹

Men det löser inte problemet. Ett nyfött barn är ju i regel lika okulturellt som en fullvuxen gris, om inte mera.

Här har en tredje åsikt förts fram. Spädbarnet äger en potentiell kulturalitet, en potentiell förmåga att planera för framtiden eller vara rationell. Det gör ju inte en gris! På detta följer att djur som faktiskt har någon form av kultur är personer i någon mening. Medicinska eller kosmetiska försök på apor är därför inte möjliga att rättfärdiga, men på grisar är det okej.

Fast inte heller detta löser problemet. Hur är det då med människor i oåterkallelig koma som saknar anhöriga. Får man äta dem? Får man äta ovanligt intelligenta grisar? Nyfödda med sjukdomar eller missbildningar som kommer att dö innan de blivit ens någon vecka gamla?

Principen man kommit fram till ger ju ett entydigt svar: Ja, det får man. Men det är alldeles uppenbart ett orimligt svar, givetvis även för dem som håller fast vid den här principen. De landar i ett slags dubbelmoral.

Hänger personbegreppet samman med en potentiell rationalitet då? Nja, vi upplever nog att även små barn som oåterkalleligen kommer att dö innan de utvecklat person-liga egenskaper ändå är just personer, trots att de saknar all potential att bli rationella. Om de samtidigt är jämställbara med hundar och grisar, så är även de djuren personer. Dessutom tror jag att det faktiskt känns så för de flesta, om de bara får tänka efter ett tag.

Om jämförandet (i bemärkelsen jämställan) av barn, hund och gris tycks dig konstig, ta gärna steget över apor och andra djur som mera liknar oss i sitt sätt att kommunicera vad de känner. Verkar det inte vara ett ganska märkligt sammanträffande att ju mera likt oss ett djur uttrycker sig, desto högre tror vi att djurets intelligens är? Det är det också, och egentligen är det inget mera än antropocentrism – vi har lättare att identifiera oss med dem som liknar oss mera, och misstar sådana sympatikänslor med fakta om andra varelsers inre liv.

Därför ser jag ingen anledning till att bara människan bland de »högre« djuren skulle vara personer. Plankton och annat smått skulle kunna bli föremål för en mycket mera intressant diskussion. Om grisar råder däremot ingen tvekan.

Det är lätt hänt att man drar förhastade slutsatser här. Men på att fler inkluderas i personbegreppet följer faktiskt inte att en persons rättigheter och skyldigheter förblir oförändrad. Det gäller egentligen personbegreppets relation till etik över huvud; rättigheter har inte nödvändigtvis något egenvärde.

Så jag återkommer till den där generaliseringen som är ganska utbredd, där man menar att dem som pratar om djur som om de vore personer har gjort det till en kategorisk och ovillkorlig princip att man inte får skada några levande varelser, alldeles oavsett syfte och konsekvenser.

För att kunna slå hål på den skenbilden, så passar det rätt så bra att titta på en grupp människor vars ovilja gentemot att skada levande varelser nog kan kallas extrem, med vilket jag vill säga att de går väldigt långt relativt andra med samma ambitioner.

Det finns (eller fanns?) nämligen en grupp buddhistiska munkar i trakterna kring Himalaya (har jag för mig), som ställer till bekymmer för dem som tror att djurrättsaktivister, veganer och sådana som mig ser på allt liv som kategoriskt fel att skada, oavsett konsekvenserna. Skulle allt vara en myt och dokumentären om dem en bluff, så tjänar de ändå som hypotetiskt exempel.

De tar hand om tigrar.

Tigrar behöver kött för att överleva och må bra. Människorna här har därmed gjort det till sin uppgift att omsorgsfullt döda djur, för att sedan laga kötträtter på ett sådant sätt att alla likheter mellan maträtten och levande varelser är borta. Det gäller smak, lukt, utseende och alla andra sätt som tigrar skulle kunna känna igen mat på.

På den här maten föder de upp tigrarna. Resultatet blir att katterna inte känner igen levande varelser som föda. De jagar inte, dödar inte, och skulle de någon gång råka sätta tänderna i en människa eller hund, så förstår de inte att det går att äta. Kanske fungerar det inte perfekt, men det behövs inte heller.

Poängen med exemplet är att föreställningen om djurrättstänkandet behöver mjukas upp. Inte bara tigrar, utan även människor, måste för att leva ha en viss destruktiv inverkan på sin omgivning. De vegetarianer som bara äter svamp och växter (och som till vardags ofta kallas veganer) förstör ju faktiskt någonting de också. Morotsplantor till exempel. Men de flesta är givetvis överens om att det är mindre allvarligt att förstöra livet för en morot än att förstöra livet för en gris, eller för den delen ett barn.

Det som ofta händer djurrättsförespråkare när de propagerar mot medicinska djurförsök, är att de beskylls för att tycka djurliv är värda mer än människoliv. Den slutsatsen är dock bara möjlig om de uppfattar djurens rätt som ovillkorlig, på ett sådant sätt att en människas väl i alla lägen är underordnad djurens väl.

Men så är det inte. Den här kategoriska synen på personbegreppet och på rättigheter är lika problematisk hos djurrättstänkare som den är hos »kötträttsliberaler« och andra som rationellt försöker bevisa rätten att äta upp djur. Den leder till självmotsägelser och inkonsekvenser oavsett vilket läger man tillhör.

För givetvis går det att göra en nyanserad avvägning. Är det värt att många tusen djur får lida för att några människor ska ha det bättre?

Det beror väl på proportionerna! Inte sant?

Den djupekologiska plattformen, sådan som den formulerades av Arne Næss för ett par decennier sedan, omnämner just detta.

5. Den nuvarande mänskliga inblandningen i den icke-mänskliga världen är överdriven, och situationen förvärras hastigt.

Människor i de materiellt rikaste länderna kan inte förväntas att minska sin överdrivna inverkan på den icke-mänskliga världen till en mera måttlig omfattning över en natt. Mindre inverkan implicerar inte att människor inte ska påverka vissa ekosystem så som andra arter gör. Människor har förändrat jorden och kommer antagligen att fortsätta med detta. Detta handlar istället om karaktären och omfattningen av denna inverkan.

Poängen är att vi inte är en separerad del av naturen. En vanlig nidbild av miljötänkare är att vi skulle leva i tron på något slags påhittad och märklig separation mellan naturligt och onaturligt; bilar, oljeplattformar, storskaligt giftjordbruk och skyskrapor, det är onaturIigt och fel, medan småskaligt ekologiskt jordbruk, små torp med torvtak, häst och vagn och vildvuxna skägg är naturligt och rätt. Så menar de att vi tycker.

Men i själva verket är förhållandena oftast de motsatta; det är vanligtvis de som anklagar oss för att ha rört till det, som i själva verket hålls med en förvirrad separation mellan människa och natur. De tror att ingen annan åsikt är möjlig än antingen att människan får härja som hon vill, eller också att hon inte får göra någon skada alls. De företräder själva den första åsikten, och försvarar den med att människan är högre stående, att hon till skillnad från allt annat är kulturell, rationell och vadhelst därtill – vilket är en felaktig separation av människa och natur. Det finns som sagt ingen artskillnad, bara en gradskillnad.

Människan är en del av naturen. Centrala Stockholm är en del av naturen. Allt detta ingår i flera olika ekologiska system, som i sista hand är ett enda. Det kallar vi biosfären eller ekosfären, för där finns allt levande. Helheten av allt detta kallar jag i regel den levande jorden, och poängen är inte minst att lyfta fram hur liv är något mer än bara biologiskt liv. Samma sätt att se på omvärlden finns hos andra folkslag, till exempel helt vanliga svenska grå-politiker, som kan prata om en levande landsbygd eller en levande storstad. (»Höhö, tror dom skyskrapor lever eller?«)

Som del av naturen och ekosystemen – av den levande jorden – är människan en skurk, inte minst här i de rika länderna. Vi förstör balansen.

Vår inverkan är alltså inte förbjuden, utan överdriven.

Poängen är inte att vi helt ska upphöra att inverka på miljön. Kanske finns det konservativa som tycker att naturen ska vara en korsning av Astrid Lindgren och Mitt i Naturen, en spelfilm vi sitter bredvid och kikar på. Men en sådan förvaltarskapsidé är i regel inte vad man står för som grön. Jag gör det definitivt inte. All destruktivitet är helt enkelt inte av ondo. Någonstans måste man bo och bruka jorden. Någonting måste man äta.

Bara om valet vi står inför är att välja mellan att å ena sidan inte ha rätt att agera destruktivt över huvud taget, och å andra sidan ha rätt att bete oss precis hur som helst eftersom vi är den överlägsna och gudomliga Människan, bara då finns det anledning att välja det där sista. Det första är nämligen omöjligt.

Men det där är ett falskt dilemma. Vi kan enkelt välja att agera på något annat sätt än att härja fritt.

Vad jag menar är istället att vår inverkan på resten av naturen ska vara proportionerlig. Det handlar om att ifrågasätta karaktären, omfattningen och gagnet av människans inverkan på resten av ekosfären, inte om att ifrågasätta förekomsten.

Vad blir konsekvensen av detta för det djurrättsliga perspektivet?

Till att börja med så är det inte att döda för att äta som är fel. Minns att även djur är personer som moral kan appliceras på. Människan är av samma sort som andra djur.

Gentemot allt levande är det fel att skada balansen i ekosystemen, på ett sådant sätt att de förs närmare kollaps. Gentemot enskilda levande individer är det fel att skada i onödan. De här två perspektiven hänger samman, så att det ena leder till det andra, liksom vice versa. Att leva »i harmoni med naturen« är inte nödvändigtvis bara flum – att det finns en vetenskap som kallas ekologi är egentligen bevis nog.

Vissa frågor får entydiga svar utifrån det här perspektivet. Hur ska man egentligen prioritera mellan individers välmående? Det är rätt självklart att djurförsök i syfte att ta fram nya hårvårdsprodukter går bort. Nya snygga frisyrer är förstås skoj, men de är inte värda att djur utsätts för lidande.

Att äta mera djurdelar än man verkligen behöver är inte heller det försvarbart. Av någon anledning vägrar många acceptera det, samtidigt som det egentligen säger sig självt. Inte heller går det att rättfärdiga att man förstör livsutrymmen för vilt levande arter för olika nöjens skull. Undermålig och plågsam djurhållning går också bort. Att köra sin egen bil trots att man kan åka kollektivt – när man kan det – är även det otvetydigt fel.

Men andra frågor är inte lika lätta att besvara. Hur blir det med medicinska djurförsök? Ska katter få äta kött? Är det över huvud taget nödvändigt att människor gör det? Får man förstöra en skog för att bygga en rak motorväg som minskar utsläppen från trafiken?

Sådana frågor är inte helt lätta att reda ut givet den här synen på människan som del av naturen. Det kan också användas som argument emot den, trots att den är intuitivt väldigt tilltalande.

Men jag tror det är fel att argumentera emot på den grunden. Frågan det ytterst handlar om är vilka principer vi ska utgå ifrån. Det som felet jag påtalar bottnar i, är att man försvarar mycket av det negativa som människan gör för världen, genom att kompromissa om principerna istället för att betrakta metoderna som otillräckliga: Eftersom det är så bekvämt att koka klimat, råka gjuta olja i ålvattnen eller köpa betongmör och bajsmarinerad svinstjärt, så måste det vara principerna det är fel på, kommer vi fram till. Och det är knäppt. Tänk om samma sätt att tänka gällde trafiksäkerhet; »det är så jobbigt att rita övergångsställen, så det är nog litet suspekt det där att ingen ska bli skadad i trafiken«.

Man kan få ett entydigt svar på de här frågorna om varför det skulle vara rätt att bete sig som människor gör mot resten av naturen, genom att anta mystiska och flummiga idéer om människans särställning bland allt levande, men det man gör då är att välja grundläggande principer som är helt orimliga, och det enbart i syfte att rättfärdiga vad man redan håller på med.

Då är det mycket bättre att utgå ifrån rimliga principer som inte leder till absurda självmotsägelser. Att eftersträva sanning är viktigare än att efterträva ansvarsfrihet för att man struntar i den.

Att man då inte får entydiga svar på vissa praktiska frågor, det innebär inte att man är på fel spår. När det blir på det viset måste man våga leva med ovissheten och försöka att besvara frågorna genom att tänka efter. Problemen går inte att lösa genom att hitta på egna principer och sanningar och låtsas att problemen inte finns.

Och just detta, att leva med ovissheten kring svaren på många specifika frågor, är en av anledningarna till att försiktighetsprincipen är så förbaskat bra. Hur kommer det där vägbygget genom skogen att påverka ekosystemen? Vi vet inte! Vetenskapens svar är: Det är oklart. I det läget är det motiverat att vara försiktig, istället för hänsynslös. Medan många tänker att så länge någonting inte bevisats vara farligt så är det fritt fram, menar jag att det bara är fritt fram när tvivlen röjts ur vägen, och det man är i färd att företa sig har visat sig vara ofarligt med stor sannolikhet.

Vanligtvis anser vi att den som gjort något dumt på grund av okunskap är ursäktad. Men på det följer inte att man är ursäktad när man är medveten om att man inte känner till konsekvenserna av sitt agerande, men ändå fortsätter som om inga bekymmer fanns. Det är en viktig skillnad. Vi kan inte ta hänsyn till vad vi inte känner till, men vi måste ta hänsyn till att vi inte känner till.

Många som inser detta har valt att förhålla sig försiktigt till frågan om att äta djur. Trots att det vad gäller den frågan inte rör sig om vetenskapliga utan om filosofiska frågeställningar, så gäller försiktighetsprincipen.

Det finns goda skäl för ett kraftigt minskat köttätande. De flesta, åtminstone bland dem som inte syltat in sig i ekonomiska intressen av djurhållningen, vill inte äta något kött som kommer från djur som haft det kasst. Något som också torde stå rätt så klart för de flesta är att ekonomiska intressen i djurhållning har en stark tendens att leda till olika former av våld mot djuren. Vi har en (rätt så svag) djurskyddslagstiftning, och anledningen är inte att det är olönsamt att vanvårda, utan tvärtom för att skydda djuren mot lönsamhet.

Detta säger jag inte för att på något sätt misstänkliggöra lönsamhet, utan för att istället påtala en verklig värdekonflikt som föreligger mellan den normerande funktionen hos ekonomiska incitament och en ganska allmänt utbredd djurrättsuppfattning. Jag är fullt och fast övertygad om att premisserna för den värdekonflikten är lika förenliga med de mest extrema formerna av både marknadskritiska och marknadsfanatiska synsätt.

Så långt om att undvika köttätande på basis av en mera praktisk systemkritik. Ytterligare ett steg tar de som helt och hållet avstår från köttätande för att de tycker det är onödigt. Man klarar sig som människa alldeles utmärkt ändå. Men vad är det då som gör att många lever helt »rent« från animaliska produkter, trots att deras argument i många fall egentligen inte räcker hela vägen för att diktera ett sådant agerande? Att sätta sig och meta eller äta vilt är till exempel svårt att koppla samman med den industriella djurhållningen.

Ofta är det helt enkelt empati. Det bär dem emot känslomässigt. Flera kritiker verkar ha stirrat sig blinda på detta, och vägrar inse att det kan finnas någon djupare tanke där bakom. Kanske är förklaringen att de själva tänker i någotsånär rättighetsetiska termer. Jag lovade ju att återkomma till det i början av inlägget.

Utifrån ett sådant synsätt har man i regel skyldigheter gentemot alla som har rättigheter. När någon då påstår att allt som kan lida är det fel att plåga, och att det är ett så allvarligt fel att plåga att man inte kan acceptera avsteg från den principen, då blir det fel. Tolkar man in det rättighetsetiska sättet att se på vad som har inneboende värde – i det här fallet ett negativt värde – i vad sådana som jag argumenterar för, så är det förståeligt om någon tycker att vi kräver för mycket av människan. Då är det förståeligt att vi verkar tycka att naturen är något heligt som människan inte ska lägga sig i, eller som hon inte har rätt att förstöra med sitt »onaturliga« beteende. Men det är fel. Och i själva verket bottnar felet i att de själva kompromissat om sanningen och sina principer för att få dem att stämma överens med hur de beter sig om dagarna, för att sedan projicera samma principer på andra.

Sedan finns givetvis de som tänker annorlunda än vad jag beskrivit här, och det gör det bland alla olika grupperingar.

Men i vilket fall. Personligen pendlar jag fram och tillbaka över den där sista gränsen, den där om huruvida det bär mig emot rent empatiskt att äta kött eller inte. Ibland går det inte alls, ibland är det okej. Jag har inte uteslutit köttätande ur mitt liv, men jag har kommit fram till att moraliskt oklanderlig djurhållning inte är förenligt med de system om omgärdar köttindustrin idag, och lever därför efter tumregeln att mina pengar aldrig ska gå till något sådant. Jag köper inte kött, men kan äta om jag blir bjuden utan att ha haft något inflytande över inköpet.

Just frågan om relationen mellan djurhållning och marknad är en av de frågor där ett så sanningsenligt principiellt förhållningssätt som möjligt faktiskt ger ett relativt entydigt svar: Dagens storskaliga djurindustri är fel. Den ska man inte legitimera med sin makt som konsument. Därför köper jag inte kött.

1. Egentligen gäller givetvis båda, och det dessutom utan att vi har en särställning i kraft av någon artskillnad. Med artskillnad menar jag här inte biologisk art, utan den typen av skillnad som en gradskillnad inte är. ↩