Efter debatten i Studio Ett mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, i mitten av förra veckan, skrev Aftonbladet så här:

På en direkt fråga om den som ändå bär burka bör ta av sig den, svarade Fredrik:
– Ja, jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet, det tycker jag inte.
Hur ställer du dig till ett förbud?
– Vi ska inte tala i förbudstermer utan i frihetstermer. För mig ingår det i den friheten att få klä sig som man vill och inte uppmuntra krafter som tycker att kvinnan ska döljas i samhället.

Detta fick mig att tydligen reagera för snabbt och drastiskt i ett inlägg. Orsaken var att Fredrik under debatten sade något mycket snarlikt det andra av uttalandena ovan, men inte alls det första.

… jag tycker det är viktigt att påpeka att drivkraften bakom mycket av detta är någon sorts idé om att kvinnor ska döljas i samhället … Vi pratar ofta regler och förbud – låt oss prata friheter. Människor har friheter i Sverige. Rätt att styra över sina egna liv, fatta egna beslut.

Dum journalistik och i all hast ett klumpigt återgivet uttalande. Kanske till och med ren illvilja. Så tänkte jag.

Men jag hade fel.

Nedanför min transkription av debatten påpekade jag dock (i en uppdatering) att det kunde ha handlat om en separat utfrågning vid sidan debatten. Och så var det också.

Mitt inlägg lyftes fram i en kommentar till ett inlägg på Axess-bloggen där Mats Wiklund kallar Fredriks uttalande för klumpigt, vilket föranledde honom att kolla upp hur det egentligen låg till:

Jag citerade honom från en artikel i Aftonbladet som refererade en debatt mellan honom och Mona Sahlin i Sveriges Radio. Men det visade sig att Reinfeldts yttrande inte kom från debatten med Sahlin utan på en fråga från en journalist direkt efter debatten. Läser man AB är det lätt att tro att Reinfeldt sade vad han sade under själva programmet.

Och det var den fällan jag föll i. Min situation är smått banal – jag måste göra en liten pudel för att jag haft för höga tankar om en politisk meningsmotståndare. Underligt nog.

Jag ber om ursäkt. Det var inte min avsikt att ha fel om vare sig Fredrik eller de båda journalisterna. Han sade faktiskt något så dumt.

Frågan som kvarstår är bara: Är det ett gott eller ett illavarslande tecken att jag slog på stora trumman på det här viset?