Information, våld och Ship to Gaza

Uppdaterat 22.00. Fartyget Rachel Corrie har fått sitt namn efter ISM-aktivisten som blev överkörd av en bulldozer när hon ställde sig ivägen i ett försök att stoppa en rivning av en palestinsk bostad.

Rachel Corrie

Nu är det till havs, på väg mot Gaza från Grekland, med flaggan på halv stång. Skeppet hamnade efter de övriga i Ship to Gaza-konvojen, troligtvis på grund av att en del navigationsutrustning stals medan hon låg i hamn.

Ombord finns nitton personer. Åtta av dem är en inhyrd besättning från Filippinerna, Kuba och Skottland. Passagerare är fredspristagaren Maireád Corrigan-Maguire; FN:s tidigare biträdande generalsekreterare Denis Halliday, även mottagare av Gandhi International Peace Award; Matthias Chang Wen Chieh som är tidigare politisk sekreterare åt Malaysias premiärminister; den malaysiska parlamentsledamoten Mohd Nizar bin Zakaria; det äkta paret Jenny och Derek Graham; filmskaparen Fiona Thompson samt tre kameramän och en journalist från malaysiska TV3.

När Rachel Corrie ska anlända är oklart. Kanske blir det i morgon, kanske i kväll, eller kanske redan nu i eftermiddag.

Det är inte bara kring ankomsten det råder förvirring. All kommunikation med skeppet verkar vara omöjlig, samtidigt som det förekommit uppgifter i media både om att hon skulle ha gjort ett extra stopp i någon hamn på vägen, att hon skulle ha vänt tillbaka och att hon skulle ha accepterat att gå in i en israelisk hamn istället för att åka till Gaza. Troligtvis är inget av det sant, så kanske vet vi redan på söndag något litet om hur det har gått.

Annars har jag haft ett rätt så plågsamt huvudbry de senaste dagarna i att försöka komma på vad jag ska skriva om bordningen av de första skeppen. Det är otroligt svårt.

Anledningarna till att det är svårt är flera. Till en början stod förstås den israeliska militärmakten IDF för den enda tillgängliga informationen. Så var det i ett par dygn eller så. De går inte att lita på, för så är det med enskilda parter i våldsamma konflikter. Den som är beredd att döda andra i något syfte alls, är givetvis även beredd att ljuga i samma syfte – och rimligtvis i många fler.

Information är ett vapen, och när det gäller våldsamma konflikter ska detta förstås bokstavligen. Desinformation är också ett slags information, och den ska ut snabbt. Så snabbt att den ibland avslöjas med ens.

Redan här kanske vissa sparkar bakut. »Detta ständiga Israel-hat«, eller vad det nu är för känsla som uppenbarar sig. Men vad jag säger är faktiskt något annat. Alla militärmakter använder osanningar som vapen. IDF är en militärmakt. Alltså använder IDF osanningar som vapen.

Samma slutsats gäller givetvis allt som kan ersätta »IDF« i de sista två premisserna utan att den andra därmed blir falsk. Med andra ord gäller det alla militärmakter. IDF är inget unikum, utan tyvärr tvärtom en i mängden.

Det enda sättet att få någon ordning alls på sörjan av information, motstridig eller ej, är att använda sin skeptiska skalle. Framför allt handlar det om att låta förnuftet få företräde framför önskan att det ska vara så som man känner vore trevligast för en själv, och om att vara extremt konservativ i bedömningen av hur mycket och hur trovärdiga evidens som krävs för att man ska kunna dra en slutsats värd att ens spekulera kring.

Sedan bordningen har jag hunnit igenom kanske 300–400 artiklar utan att bli särskilt mycket klokare på vad som hänt. När nu flera ögonvittnesskildringar kommit ut i media, både från personer vilka deltagit i konvojen och från soldater i IDF, så har jag fått ägna mig åt ett märkligt mentalt pusslande för att försöka hitta några fattiga sammanhang. Men jag tycker ändå inte att jag vet särskilt mycket.

Ett fåtal andra har sagt samma sak i olika media och på nätet, nämligen att vi ännu inte vet vad som skett. Men de flesta som stoltserat med sin okunskap på det viset har ändå i nästa andetag gått in på detaljer, dragit långtgående slutsatser, och sedan »fördömt« både det ena och det andra. Det tycker jag är märkligt.

Den främsta orsaken till att jag funnit det svårt att säga något, är dock att konflikten i Mellanöstern är ivrigt inmutad av närapå varenda kotte i Sverige. Björn Fridén pratar om två block med en avgrundsdjup ravin mellan, men jag tycker snarare det liknar två åskådarläktare på var sin sida om en bollspelsplan.

Man förutsätts heja på något av två lag; spelarna i vardera lag förutsätts ha samma ideal, samma lynne, samma åsikter, samma lagkapten, samma sympatier och antipatier, samma idéer om hur världen ska se ut, och förstås samma mål: att besegra motståndarlaget.

För att inte tala om att spelarna förutsätts tillhöra exakt två lag, och varken fler eller färre.

Flertalet av de spelmissbrukare som på det här viset tror att våld är en bollsport, verkar därtill anse att det bara är motståndarlaget som är en homogen ansamling av människor. I laget man själv hejar på så är alla självklart helt unika individer, och dessutom så innerligt godhjärtade att enstaka felsteg nog kan ursäktas med deras blotta välvilja, hur många de enstaka felstegen än blir. Med den homogena massan i det andra laget är det såklart annorlunda. Jämför till exempel att skjuta raketer och att skjuta turkiska journalister.

Åskådarna sväljer egna kameler levande och ropar mördare åt myggen.

Ordet idiot har hittills förekommit tre gånger på den här bloggen. Första gången var det i ett citat av Johan Norberg, och alltså inte jag som använde det. Andra gången påstod jag att Åsa Torstensson inte är en idiot. Härom veckan menade jag även att bara en idiot skulle vilja låta bli att lösa problemet med arbetslösheten.

Här är nu ordet en fjärde gång: Den som beter sig som om konflikterna i Mellanöstern är en omgång hästpolo, beter sig idiotiskt.

Titta noga.

Jag kan i och för sig tänka mig att gå även dem som fastnat i idiotier till mötes, om än inte i princip. Om många nu för sin mentala hälsas skull tvunget måste dela upp massor av människor i två lag, då finns det vare sig på den här världen eller på någon annan planet något enda skäl till att inte göra det på det bästa sätt man kan komma på.

Istället använder många så urbota korkade kriterier som personers etniska tillhörighet, var en GPS-apparat skulle hävda att de befinner sig, vilket land de är medborgare i eller vad de sympatiserar med för politiska idéer.

När det handlar om våldsamma konflikter så finns det faktiskt en skiljelinje som syns tydligare än alla andra. Den linjen löper mellan dem som rättfärdigar eget och andras våld och dem som inte gör det. Det ena laget består alltså av dem som eldar på konflikten, och det andra består av dem som ägnar sig åt fred istället.

Så den minst idiotiska uppdelningen, och detta med otvivelaktig råge, är att konflikten står mellan de stridande och de icke stridande. Stridande finns förstås på båda sidor om nationsgränsen, om det råkar finnas en sådan mitt i konflikten. Alldeles detsamma gäller också dem som är icke stridande.

Nu är jag emot sådana här förenklingar, eftersom de är fördummande och bara spär på våldsamheter. Även det minst idiotiska är faktiskt en idioti. Men skulle någon tycka sig ha rätt i att dela upp världen i lag för att göra det lätt för sig på andras bekostnad, då är det ytterligare en idioti att välja en laguppdelning utan någon som helst förankring i verkligheten.

Och om det nu till sist hade varit så att alla som uttalar sig om de här konflikterna – för det handlar om flera – hade varit tvungna att ta avstånd och fördöma något – hur poänglöst det än är – då hade jag tagit avstånd från och fördömt debatten, för de enda som tjänar på den här puckade bollsportsanalysen är dem som vill ha ännu mera våld.

Jag stöder Ship to Gaza som icke-våldsam aktion, och i kraft av att den är en sådan. Att protestera mot en dålig blockad genom att helt sonika bryta denna, det är rätt metod eftersom det också är målet man vill uppnå. Det råder heller ingen motsättning mellan att en aktion är humanitär och att den är politisk, som flera hävdat. Snarare förutsätter en humanitär aktion faktiskt att det finns en politisk idé bakom.

Huruvida några ombord på något skepp haft andra avsikter vet jag inte, men så kan det förstås vara. Vad jag däremot vet är att ett av de stora problemen med icke-våldsamma aktioner, det är att om de möts med våld, så krävs det väldigt mycket av deltagarna för att de inte ska bli rädda och agera irrationellt, genom att till exempel säga otrevliga saker, fly i panik, bli förbannade och skrika eller förstås själva ta till våld. De här försvars­mekanismerna är kanske icke-vålds­metodernas största hinder, och de måste ständigt övervinnas. Men de är också mänskliga egenskaper, och gäller även soldater. Läs gärna det här stycket en gång till.

Att jag stöder Ship to Gaza-aktionen medför däremot inte per automatik att jag låter bli att stödja något godtyckligt annat. Jag väljer inte sida, utan sak. Min sak är fred.

För att säga det på idiotiska: Jag håller på alla spelare samtidigt.

Det ligger i våldets natur att det förblindar dem som drabbar och drabbas, och det ligger i det organiserade våldets natur att det förblindar organiserat. Därför leder våld till våld. Arten av de mål som kan uppnås med en viss metod, bestäms av karaktären hos den metoden. Därför leder också fred till fred.

I verkligheten är allt våld personligt, eftersom alla är personer. Därför är allt våld dåligt. I verkligheten är passivitet inte alternativet till våld, utan orsaken. Därför fungerar icke-våld bättre.

I verkligheten är alla människor människor. Därför är självrannsakan nödvändigt.

Och uppenbarligen är förnekelse av tautologier – till exempel att alla människor är människor – en utbredd intellektuell åkomma. Jag ska försöka att återkomma senare i veckan med ett bättre perspektiv från Israel, som vad jag vet ännu inte hörts i Sverige.

Någon annan som skrivit om samma sak i veckan är Dalai Lama, om än inte specifikt kring Ship to Gaza. Det mest fruktbara perspektivet på konflikter får man fortfarande av Johan Galtung. Du hittar information om människan Rachel Corrie på den här webbplatsen. Du kan även besöka ISM Sverige.