Uppdaterat 18.15. Har man rätt så har man rätt.
God morgon! Ungdomsarbetslösheten alltså. Svenska Dagbladet backar envist upp Fredrik Reinfeldt, som uttalat att den skyhöga ungdomsarbetslösheten bara är en synvilla.
De gillar nämligen inte att Mona Sahlin använde en högre siffra i Aktuellt, den där som SCB och FN använder, eftersom man räknar in arbetssökande studenter i den. Ungdomsarbetslösheten är självfallet lägre, det är ingen fara, jobben kommer och så vidare.
Men vad sade han egentligen?
Jo, Fredrik kallade faktiskt inte den höga arbetslösheten bland unga för enbart en synvilla. Istället så påpekade han att den är en skapad synvilla.
Och skapade synvillor har – som bekant – upphovsmän. Så vilka var det som skapade den?
Om vi tittar på de unga i dag ligger arbetslöshetssiffrorna på 28,7 %. Så hög är ungdomsarbetslösheten, enligt SCB. Det är alltså de svenska statistiska organisationerna som mäter detta.
Göran Persson vill inte se det här. Han säger att det finns 3 000 när det i själva verket finns 150 000 unga som står utanför arbetsmarknaden. Det är unga som inte får börja livet på annat sätt än att leva på socialbidrag, inte kan flytta hemifrån, inte kan börja ett vuxenliv utan lever i otrygghet. Många unga blir besvikna därför att vuxenvärlden inte ställer upp och ser till att det finns en arbetsmarknad som gör att de får börja sitt vuxenliv.
Maud Olofsson (C) i opposition
Fru talman! Kan man åtgärda ett problem som man inte ser eller som man vägrar att se? Jag tror inte det. […] Sett till internationell gängse statistik – jag noterar att utskottets majoritet är irriterad på att alliansen inte bara accepterar regeringens verklighetsbild och statistikbild – där man inkluderar latent arbetssökande, exempelvis studenter som pluggar men vill ha jobb, är 8,2 %, över 380 000 personer, i det här landet öppet arbetslösa. Det är det som ILO och Eurostat rekommenderar oss att redovisa. Ungdomsarbetslösheten ligger på 28,7 %, över 150 000 personer i åldern 16–24 år.
Roger Tiefensee (C) i opposition
Som jag tidigare sagt hade vi en ungdomsarbetslöshet på 27,5 procent i april i fjol. Göran Persson såg inte utanförskapet. Det gjorde inte heller övriga socialdemokrater. […] Allians för Sverige såg hur det stod till.
Maud Olofsson (C) i regeringen
Nog var det Centerpartiet som tryckte på mest med siffran, ibland till och med i debatter där Carl B Hamilton gick upp och använde det andra sättet att räkna.
När det begav sig blev Centerpartiet förstås uppbackade av samma blaska som numera underkänner det här sättet att mäta arbetslöshet.
Det är roligt att läsa gamla riksdagsprotokoll. Jag ska nog göra det litet oftare.
För övrigt ska jag strax sammanställa listan över allt jag kunde ha bloggat om förra veckan. På snart återseende!
Uppdatering 18.15. Återigen är jag litet för snabb med att skriva mitt inlägg. Hade jag väntat hade jag dessutom kunnat peka på det här också:
Möte med SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson på Tennstopet i februari 2010. Frilansjournalisten Tonchi Percan har precis berättat att han skriver på en bok om Maria Wetterstrand. Följande är ett utdrag från boken ”Maria Wetterstrand – Kronprinsessan”:
Per lutar sig fram mot mig vid bardisken:
”Vi har blivit tillsagda på ledarredaktionen att angripa Maria Wetterstrand. Vi ska låta bli Mona Sahlin. I stället ska vi angripa Maria Wetterstrand.”
”Så det är Maria Wetterstrand ni ska inrikta er på inför valet?” ”Ja, så är det”, intygar Per.
”Vem har beslutat det?”
”Chefen för ledarredaktionen, PJ Anders Linder.”
”Är det på order från Moderaterna?”
”Jag vet inte, men det är klart det finns kontakter mellan Anders Linder och regeringskansliet. Men hur nära och täta kontakterna är vet jag inte.”
”Så Maria Wetterstrand uppfattas som ett hot mot en borgerlig valseger?”
”Det skulle jag tro, därför ska vi inrikta oss på att angripa Miljöpartiet, inte Mona Sahlin eller Lars Ohly”, säger Per Gudmundson.
Han förklarar för mig att det egentliga målet med kampanjen inte är tidningsläsarna utan journalisterna.
”Vi angriper inte Maria Wetterstrand i första hand för att påverka våra läsare. Vi vet självklart att våra artiklar läses av andra journalister. Poängen är att Maria Wetterstrand har kultstatus hos journalister. Journalister gillar Maria.
Vad vi vill är att andra journalister ska börja granska henne och Miljöpartiet. Därför attackerar vi henne.”
Vad var det i förklaringen du inte förstod? Maud Olofsson är politiker, som Mona Sahlin. Det är klart de använder retorik och siffror som passar dem. Det är därför t.ex. faktakollen är bra, som gräver lite och redovisar fakta. Om det hade funnits hade Olofsson kanske fått gult ljus på den tiden. Om du har läst andra inlägg kanske du har sett att hon till och med har fått rött ljus nyligen: http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19603
Så din tes om att SvD backar upp någon stämmer inte. Verkar det rimligt att studenter som fortfarande studerar heltid och söker extraknäck ska räknas in i arbetslöshetssiffrorna?
levsa
14 juni 2010 kl. 07.05Permalänk till denna kommentar
Hej levsa, och tack för utskällningen.
Vilken?
Jag gillar Faktakollen, Valobservatörerna (på SR), och de andra liknande påfunden. Jag anser däremot inte att de skiljer sig nämnvärt från vad journalistiskt arbete borde handla om. Så ditt påstående att…
…förutsätter att utan den här lilla »Faktakoll«-redaktionen, så skulle någon journalistisk granskning av den här typen av politiska utspel inte ha gjorts på tidningen. Det talar i sådana fall för att granskningen svänger i takt med regeringen.
Å andra sidan måste jag erkänna att jag faktiskt inte uppfattat detta som något revolutionerande nytt sätt att arbeta journalistiskt, om man inte förstås räknar att rita trafikljus som revolutionerande.
Jag tar ändå åt mig. Det finns faktiskt inga säkra fog för mitt påstående, som till exempel att utspelen jag citerade inte granskades och lades till lögnerna av SvD när det begav sig. Jag har bara mycket svårt att tro det, särskilt som ledarredaktionen tycks ha varit med på noterna. Som jag förstått det så är inte skotten lika vattentäta mellan den politiska och de övriga redaktionerna på SvD längre.
Däremot är ditt påstående, alltså att SvD inte skulle backa upp någon alls, fullkomligt befängt. SvD har en uttalad politisk agenda. Det innebär givetvis inte att varje journalist och redaktör och vad det kan vara på tidningen sitter och vinklar varenda uppdrag och text, men jag hävdar att det ändå genomsyrar helheten. Därför talar jag om tidningen snarare än enskilda individer.
Och till sist: Ska studerande som söker jobb räknas som arbetslösa? Det tycker jag, under förutsättning att lånedelen av studiemedlen inte helt ersätts med ökat studiebidrag, samt att bidraget räcker så att man kan försörja sig året runt.
Sedan finns det givetvis en poäng även i att hålla koll på hur många som söker arbete och saknar sysselsättning. Det ena utesluter inte det andra.
Skulle jag då kalla livet som arbetssökande student för ett liv i utanförskap så som gjordes i förra valrörelsen? Nja.
Jesper Räf
14 juni 2010 kl. 12.34Permalänk till denna kommentar