Tänk dig att du har en lagstadgad rättighet att leva hela ditt liv på en yta om 1,2 kvadratmeter, och att du tvingas göra just det. Där här är värre.

Filmen spelades in i Blackstaby utanför Flen av Djurrättsalliansen. SR Ekot bekräftar uttryckligen att filmen är autentisk, så den frågan lämnar jag därhän tills vidare.

Ekots reporter Daniel Öhman intervjuade Johan Beck Friis, som arbetar på Sveriges veterinärförbund, om vad han ser i filmen:

Johan: Ja, det var ett grisstall där förhållandena var fullständigt oacceptabla enligt den svenska lagstiftningen, och enligt djurskyddsaspekter också. Man såg åtminstone en död gris, som låg i avföring, och de andra tuggade på den och hoppade på den. Det fanns ett antal skadade grisar som man såg, med benskador som inte verkade nya, utan har uppstått för ett antal dagar sedan. Det här är någonting som man normalt ska åtgärda omedelbart, när man ser det som djurägare. Man ska behandla de här grisarna, kalla på veterinär eller avliva dem, men här har de bara lämnats åt sitt öde.

Sedan fanns det inget strö, som jag kunde se, i någon av boxarna, och inte heller i gångarna mellan boxarna, vilket ju är var man brukar tappa strö om man ströar inne i boxarna. Alltså, det var halmfritt, vilket gjorde att grisarna hade ingen aktivitet för sig. De kunde inte få den tuggaktivitet som de behöver, som det finns en lagstadgad skyldighet att ge dem.

I vissa boxar så tyckte jag att det såg ut att vara för många djur, även om det är svårt att säga utifrån en film. Men ett slaktsvin som väger runt hundra kilo ska cirka 1,2 kvadratmeter att röra sig på, per gris, och det såg det inte ut att vara här. Normalt så brukar man stoppa in fler grisar i varje box när de är små, och sedan flytta dem och jämna ut antalet grisar när de blir större. Här verkar det inte som att den där förflyttningen har skett.

Alla djur, i princip, var mer eller mindre smutsiga, och också det tyder på att här fungerar inte utgödslingen och grisarna saknar möjlighet att ligga ned utan att ligga i sin egen avföring. Generellt sett så verkar det inte ha varit någon tillfredsställande tillsyn här. Djurskyddslagen säger att djur ska ses till minst en gång om dagen, och är djuret sjukt ska det ses till oftare, och det ska åtgärdas. Det har inte skett här, det är väldigt tydligt.

Daniel: Den här grisen som de står och äter och tuggar på, såg den ut att ha dött nyss eller har den legat ett tag?

Johan: Den såg ganska uppsvullen ut, så den har nog legat där ett tag. Det är ingen nyligen död gris, utan den har legat… ja, det är svårt att säga hur länge, men som sagt, några timmar åtminstone, och förmodligen något dygn innan den hamnat i det där skicket.

Daniel: Det här med att de tuggar på en annan gris, hur tolkar du det?

Johan: Dels ser jag det som ett stressymtom. Det ligger en död gris i deras box, och det är någonting som de blir stressade av. Samtidigt så tyder det på att de inte har någonting meningsfullt att pyssla med under sin tillvaro i boxen, och då biter de på det som finns. Normalt ska de ju böka i halm och strö, men nu finns det inget sådant här och då tar de vad som finns, det vill säga den döda grisen.

Daniel: Men om de nu äter på den här grisen, och sväljer ned kött från en gris som har dött av någon sjukdom, finns det några hälsoaspekter på det?

Johan: Ja, visst gör det det! Det här är ju inte någonting som är tillåtet på något vis, och det är inte acceptabelt i hygienisk synvinkel heller. En död kropp innehåller massor med bakterier som sedan kan sprida sig till levande djur som äter på den. Den här grisen skulle ha tagits bort för länge sedan. Den skulle ha behandlats och separerats redan innan den dog. Det här är otillåtet och oacceptabelt på alla sätt, både hygieniskt och djurskyddsmässigt.

Daniel: Om man tittar i stallen och inte ser någon halm någonstans, kan grisarna ha ätit upp den bara, helt enkelt?

Johan: Visst, om man bara ger dem några strån så kan de äta upp det, men då brukar det vara halm i gångarna där man gått med sin skottkärra eller vagn och spridit halm inne i boxarna, och jag såg inga sådana spår heller. Dit kommer ju grisarna inte åt att äta upp halmen, så här verkar det som att de inte har fått någon halm över huvud taget. De har inte fått möjlighet, och det krav som ställs på [ägarna har inte uppfyllts], att jobba med halmen.

Daniel: Sammanfattningsvis, hur illa var det på de bilder du såg?

Johan: Jag tycker det här är högst anmärkningsvärt, så här får det inte gå till. Det här är, som jag såg det, ett grovt fall av vanvård av djur, och här ska man som privatperson eller medmänniska över huvud taget anmäla detta så fort som möjligt till Länsstyrelsen, som är den myndighet dit man anmäler misstänkta fall av brott mot djurskyddslagen. Hit måste komma en inspektör och göras en undersökning, och se till att de här djuren tas hand om på ett sätt som är acceptabelt, och att djurägaren får reda på att det här är en hantering som inte är tillåten. Sedan får man vidta vidare juridiska åtgärder mot den här djurägaren också, utifrån vad man hittar under undersökningen, men i första hand så gäller ju att djuren får den omvårdnad som de behöver.

Daniel: Okej. Vill du säga något mer?

Johan: Ja, jag tycker det är skrämmande att sådana här scener finns, sådana här besättningar, att det har fått gå så långt. Samtidigt så ska man veta att det här är ett brott mot den svenska lagen, så att det är ingen normal syn i ett svinstall att det har gått så här långt.

Djurägaren måste få reda på att hans hantering av djuren inte är tillåten. Det är ett grovt fall av vanvård, säger Johan.

Men jag misstänker att ägaren faktiskt är mycket väl medveten om detta. Gården i Blackstaby där filmen spelats in ägs av en Lars Hultström, och Lars är inte vilken skitkorv som helst. Han är ordförande för köttböndernas branschorgan Swedish Meats1, samt styrelseledamot i HK Scan, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Svenska Djurhälsovården AB. Ja, ni vet Mamma Scans köttbullar och allt det där, tevereklamen där smala människor äter stora korvar i ultrarapid som om det handlade om extra nyttiga morötter. Snart i en butik nära dig.

Johan nämner även att detta inte är någon vanlig syn på grisgårdarna, men det finns anledning att tvivla på att han känner till sanningen i den frågan. Ekot igen:

Djurrättsalliansen hävdar att vanvården är mer omfattande än så.

Totalt sett har deras aktivister besökt ett hundratal gårdar under två års tid. Besöken, som har skett utan ägarnas vetskap, har dokumenterats med stillbilder och video.

Och visst, helt oavsett om den dokumentation de gjort är tillförlitlig eller inte, så verkar det väl inte orimligt att ekonomiskt hårt pressade grisproducenter städar och fixar lite extra när det är dags för inspektion? Det handlar visserligen inte om att städa »lite extra«, utan om att nå upp till minimikraven endast när staten kommer och ser hur man sköter sig, men skillnaden är inte på något vis principiell.

I Djurrättsalliansens pressmeddelande berättar de om att stallarna snyggas till när det blir dags för inspektion, medan standarden i vanliga fall är en helt annan:

– Jag var förberedd på det värsta men vad jag såg var värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag såg grisar med brutna ben som hasade sig fram på betonggolvet, kultingar som åt på sitt döda syskons ansikte och en sörja som jag först när jag kom riktigt nära insåg var en död, förruttnad gris. Det var vidrigt, vittnar Annika Nilsson som besökt flera anläggningar.

Förutom rena vanvårdsfall har även till synes välskötta gårdar besökts. Djurskyddsinspektörernas protokoll vittnar om rena och fina gårdar men vid ett oanmält besök syns en annan bild. Grisarna saknar strö, det är skitigt i boxarna och svansbitning förekommer på mer än hälften av de besökta gårdarna. De kala betongboxarna utan någon stimulans leder till stress och allvarliga psykiska problem som tar sig uttryck i svansbitning, kannibalism, gallerbitning och slagsmål.

Nu kommer en ny inspektion att göras, kanske redan idag. Tror ni de hinner få ordning på stället så snabbt? Slänga halm torde vara lätt, smutsiga grisar kan tvättas med högtrycksspruta, och de som hade skador kan sänkas i gödselbrunnen.

Ekot fick till skillnad från Svenska Dagbladet tag på Lars. Vi får väl anta att han ännu inte hunnit tänka efter sedan han sett filmen:

Lars: Jag har ingen kommentar. Jag vet faktiskt inte ens vad det rör sig om.

Daniel: Men vi kan berätta vad det rör sig om! Det handlar om döda djur som lämnas utan åtgärd i boxarna, det handlar om ingen halm alls över huvud taget hos slaktsvinen, det är smutsiga djur och att…

Lars: Jag har ingen kommentar till det, jag vet inte riktigt var det kommer ifrån.

Daniel: Men du vet väl hur det ser ut i dina lokaler?

Lars: Ja, det vet jag ju naturligtvis. Jag har ingen kommentar till det.

Inga kommentarer. Vad betyder det att någon inte har några kommentarer? Skulle det vara sant att Lars inte egentligen har någonting att säga om detta, så är han antagligen först i världshistorien med att i media påstå sig ha inga kommentarer, utan att ljuga om det. Inga kommentarer har man när sanningen är obekväm, antingen för att någon styrelse ännu inte bestämt vad man ska tycka, eller för att man inte kommit på någon vettig lögn ännu. Det senare är mera sannolikt fallet just här.

Hade Lars varit säker på att inga missförhållanden råder på hans gårdar, då hade han nog haft både det ena och det andra att säga. Hade Lars brytt sig om grisar över huvud taget, så hade han åtminstone sagt att det inte såg särskilt trevligt ut, åtminstone.

Anmärkningsvärt med artikeln i Svenska Dagbladet jag länkade tidigare liksom den om nyinspektionen är för övrigt den redaktionella skepsis de känt sig tvingade att uttrycka, genom en stor mängd »uppger TT«, »enligt Ekot«, »de andra grisarna ska ha tuggat på kroppen« och »hävdar aktivisterna«. Filmen är ju där. Marknadsanpassade men bajsiga grisar verkar utgöra ett svårt moraliskt dilemma för vissa, så svårt att det är bäst att sprida vad tvivel man kan komma undan med.

Andra har så svårt att svälja att deras köttbullar och julskinkor ligger i bajs och tuggar på självdöda syskon, att de helt blundar för det. Ännu är det främst i olika kommentarfält under artiklarna, men jag misstänker att tanken kommer sprida sig till de som har att försvara missförhållandena. De menar alltså att de verkliga skurkarna är aktivisterna, som även om de bara filmat där det varit olåst har gjort sig skyldiga till någon form av intrång. Det säger sig självt att en sådan inställning inte är särskilt genomtänkt. (Fast det finns uppenbarligen någon slags rättighetslogik bakom vissa fall; de hade ingen rätt att avslöja att andra gör fel, och därför kan vi skälla ut dem och sedan låtsas som om ingenting hänt.)

Nu polisanmäler de i vilket fall nittio av det hundratal grisboenden de dokumenterat.

Civil olydnad är över huvud taget en ganska självklar nödvändighet i alla samhällen; om alla istället ovillkorligen följde samtliga lagar, skulle till exempel statliga oförrätter vara omöjliga att stoppa. Grattis till nazistlogik! I det här fallet handlar det dessutom om ett sådant oerhört harmlöst fall av olydnad – de öppnade en dörr, filmade, hjälpte vid något tillfälle en gris som fastnat med huvudet i ett galler, och gick sedan därifrån – att man kan undra om de som skyller på filmarna verkligen vet vad en gris är för något, om de känner till att kött faktiskt är djurbitar, och förstås om de själva har husdjur med bajs på inlåsta i en garderob.

Men så kan jag ju inte avsluta inlägget. För Eskil Erlandsson har lyckats säga något:

– Risken är påtaglig att konsumtionen av både skinka och andra grisköttsprodukter går ned. Den här typen av skandaler får effekter, det vet vi utifrån tidigare skandaler, säger jordbruksministern.

Bäste herr jordbruksministern, det är precis vad jag hoppas sker!

Problemet är att grisar ska vara lönsamma istället för att må bra. Nu finns en chans att de slutar vara lönsamma, och kanske till och med får finnas till för sin egen skull istället. Men det tycker du är en risk, och är därmed själv en avgörande beståndsdel av den skit som grisar försöker sova i.

(15.30) Uppdatering: Oväntat, jätte, att problemet löses internt inom det aktiebolag Lars själv sitter i styrelsen för:

– En del andra sjuka grisar sattes under behandling, men jag kan inte säga hur många grisar det rörde sig om, ej heller hur många som avlivades [säger Jan Åke Robertsson, vd för Svenska Djurhälsovården AB].

Det kallas att göra PR-förlusten så liten som möjligt, det de pysslar med. Man måste bara minnas att företagslogik inte är detsamma som etik, och att när vice direktör Jan Åke säger att han »inte kan säga«, så är det knappast för att han inte vet eller inte kunnat få reda på, utan för att all ny information gör sig bra i media.

Kanske tycker någon att det är pinsamt för dem. Lars gör en paus från sina styrelseuppdrag, ungefär som om det handlade om att ha smitit från teve-avgiften, med budskapet att han tar »time-out med anledning av dagens händelser«. Och visst, det känns säkert pinsamt när man hängs ut i media så här. Då passar det kanske att ta ledigt en stund.

Men det här handlar inte om att det är pinsamt. Det handlar om att det är för jävligt! Avslöjandet i all ära, men problemet är djurhållning och ekonomistisk psykopati, inte olåsta ladugårdsdörrar och filmande aktivister. »Dagens händelser« är en relativt obetydlig konsekvens, inte någon orsak.

  1. Det verkar vara ett rätt vanligt missförstånd att branschorganet heter Swedish Meat, men så är det alltså inte; Meats ska det vara. ↩