30 jan 2010

Gandhi och sanningen

Publicerat av Jesper Räf kl. 23.33.

Idag har det varit årsdagen av Mohandas Gandhis död. Mannen som sköt honom till döds för 62 år sedan var hindu, precis som Mohandas. Hur kunde det komma sig, att han i ett Indien där religiösa konflikter härjade, blev mördad av en av »sina egna«?

Svaret tror jag är: Mohandas levde inte som om vare sig sanningen finns i Gud eller Gud i sanningen. Istället fann han att det vi kallar sanningen är Gud. Om verkligheten är på endast ett sätt, så är detta sanningen och Gud.

Hans sökande efter sanningen var därför inte bara religiöst, utan omfattade alla delar av livet. Strävan att acceptera hur världen faktiskt är fann han kräva en fruktansvärd ödmjukhet. Människor lurar gärna sig själva för att skydda sig.

Till och med ateister håller sig i regel till ett sådant sanningsbegrepp att det stämmer överens med Mohandas gudsbegrepp. Inom filosofin kallar vi det sanningsrealism, vilket mer eller mindre bara är ett påstående om att någonting är sant, och att ingenting är både sant och falskt samtidigt.

Men detta gäller givetvis inte bara hinduer och ateister. Även de övriga religionerna var vägar att söka sanningen efter. I den djupa konflikt mellan hinduer och muslimer, som fortfarande pågår i Indien, var det för många oerhört förargelseväckande när han lyfte fram Islam som en annan väg till sanningen än hinduismen. Det var därför han blev mördad av en hindu.

Mohandas bruk av icke-våld har visat hur effektiva sådana metoder kan vara, som inte bara saknar våldsamma inslag utan till sin natur är icke-våld. Sådana metoder tillämpas varje dag, till och med här i Sverige! Vi utkämpar till exempel inte krig för att få bättre arbetsvillkor. Vi slåss inte med varandra om statsministerposten. Icke-våld är långt mer effektivt än många tror, och i min mening har Mohandas visat hur metoderna kan förbättras, både genom att själv göra så och genom att visa på en utveckling bortom den han själv nådde fram till.

Men detta är inte på långa vägar det viktigaste att ta till sig. Två insikter är av större betydelse än alla andra, tror jag.

Den första är att i grund och botten eftersträvar allt levande samma sak: sanningen. Och även om ingen känner till vad detta i absolut mening är, går det alltid att hitta mål som alla har gemensamma, till och med i de djupaste konflikter.

Den andra följer på den första. Eftersom vi alla ytterst eftersträvar sanningen har vi allt att vinna på att göra det tillsammans, även om vi går olika vägar. De gemensamma mål vi har som går att finna är utgångspunkterna.

* * *

I förordet till sin självbiografi skrev Mohandas om det här ur ett mera personligt perspektiv. Min utgåva är översatt från engelska av Hugo Hultenberg, och utgiven 1929. Därför är språkdräkten en aning ålderdomlig, med pluralformer av verben och så. Se det som en krydda!

Jag har blickat djupt in i mitt eget inre, genomforskat alla vinklar och vrår av mitt väsen, skärskådat och analyserat varje själslig situation. Och dock vill jag för mina slutsatser på intet sätt göra anspråk på någon slutgiltighet eller osviklighet. En sak vill jag emellertid framhålla, och det är denna: för mig te de sig som absolut riktiga och synas mig för närvarande vara slutgiltiga. Ty gjorde de inte det, skulle jag inte lägga dem till grund för mina handlingar. Men vid varje viktigare steg har det för mig gällt ett antagande eller ett förkastande, och jag har sedan handlat därefter. Och så länge mina handlingar tillfredsställa mitt förnuft och mitt hjärta, måste jag strängt hålla på de slutsatser jag kommit fram till.

Om jag endast hade att diskutera teoretiska principer, skulle jag naturligtvis inte företaga mig att skriva en självbiografi. Men emedan mitt syfte är att redogöra för en del praktiska tillämpningar av dessa principer, kallar jag den bok jag tänker skriva Historien om mina experiment med sanningen. Den kommer naturligtvis också att handla om experiment med det passiva motståndet, celibatet och andra handlingsprinciper som i allmänhet icke anses höra direkt samman med sanningen. Men för mig är sanningen den högsta principen, vilken i sig innefattar många andra principer. Den är inte blott sanningsenlighet i ord, utan även sanningsenlighet i tanke, och inte blott vår uppfattnings relativa sanning, utan den absoluta sanningen, den eviga principen, d. v. s. Gud. Det finns oräkneliga definitioner på Gud, ty hans manifestationer äro oräkneliga. De överväldiga mig med förundran och bävan, och jag står ett ögonblick som lamslagen. Men jag dyrkar Gud som sanningen endast. Jag har ännu icke funnit honom, men jag söker efter honom. Jag är redo att offra vad som är mig kärast för att kunna hängiva mig åt detta sökande. TIll och med om mitt eget liv skulle krävas av mig som offer, hoppas jag att jag skall vara redo att giva det. Men så länge jag icke nått fram till denna absoluta sanning, så länge måste jag hålla mig till den relativa sanningen, sådan jag fattat den. Denna relativa sanningen måste tills vidare vara min ledstjärna, min käpp och min stav. Fastän denna väg är rak och smal och skarp som rakknivens egg, har den för mig varit den snabbaste och lättaste. Till och med mina skyhöga misstag ha synts mig obetydliga, emedan jag hållit mig strängt till den vägen. Ty vägen har frälst mig från undergång, och jag har gått framåt efter det ljus jag fått. Ofta under min vandring har jag sett svaga glimtar av den absoluta sanningen, av Gud, och för var dag kommer jag mer och mer till den övertygelsen, att han är det enda verkliga och allt annat är overkligt. Må de, som vilja, söka förstå hur jag kommit till den övertygelsen, må de göra samma experiment som jag och komma till samma övertygelse, om de kunna. Jag har också nått fram till visshet om att vad som är möjligt för mig, är möjligt även för ett barn, och jag har goda skäl för att säga detta. De verktyg som behövas för sökande av sanningen äro lika enkla som svåra att handskas med. För den övermodige synas de kanske alldeles omöjliga, för ett oskyldigt barn däremot mycket möjliga. Den som söker efter sanningen måste vara ödmjukare än stoftet. Världen trampar stoftet under sina fötter, men sanningssökaren måste ödmjuka sig så, att han är ringare än till och med stoftet. Först då, och icke förrän då, skall han skåda en glimt av sanningen. Samtalet mellan Vasishtha och Vishvamitra klarlägger detta till fullo. Kristendomen och islam bära likaledes rikliga vittnesbörd härom.

Om något som jag skriver på dessa blad frapperar läsaren såsom präglat av högfärd, måste han anse att det är något felaktigt med mitt sökande och att mina glimtar äro blott tomma hägringar. Må hundratals sådana som jag gå under, men må sanningen bestå! Sanningens höga standard får icke sänkas ens en hårsmån vid domen över villfarande dödliga som jag.

Lämna en kommentar

Sök

Gilla Kuniri

Om Kuniri

Grön politisk blogg med fötterna hos Mohandas Gandhi och Arne Næss. Den grundläggande idén är att politik i sista hand är filosofi med deadline, bland annat eftersom att sätta värde är filosofisk praktik. Mycket som skrivs här går därmed delvis ut på att utforska hur olika slag och grader av filosofisk metod kan användas i politisk diskussion, men givetvis skriver jag även annat.

Filosofi är ingen vetenskap, men däremot en förutsättning för all vetenskap. God filosofi är heller inget "flum", utan snarare en förutsättning för att resonemang inte ska falla i intellektuell oreda. Grön filosofi är till slut inte någon politisk övertygelse, även om den lätt ger upphov till en sådan.

"Mitt ideal har varit att kombinera ett varmt hjärta och en iskall hjärna."
Arne Næss

Atom/RSS-flöden

Kuniri som epost

Prenumerera via epost:

Atomkraft? Nej tack

Etc.

MediaCreeper Creeper