Fuskets renässans

Nya Moderaterna 2006

Debatten om sjukförsäkringsreformen börjar bli riktigt absurd nu.

Det senaste är att de moderata riksdagsledamöterna Gunnar Axén och Helena Rivière i en debattartikel i Aftonbladet går i polemik med en privatperson som vågat sig in i den offentliga debatten.

Men de bemöter henne inte i sak – utan angriper henne som person!

Alexandra är i blomman av sin ålder, 30 år, trebarnsmamma, och har varit sjukskriven i tre år. Nu är hon omförsäkrad till Arbetsförmedlingen, och ett värre öde kan hon inte tänka sig: ”detta händer inte mig”. Utan sjukförsäkring är hon inte människa, säger hon.

När sjukpenningen drogs in fråntogs hon sin ”rättighet till att vara människa”. Utan sjukpenning finns hon i ”ett bottenskikt i samhället utan rättigheter”.

Några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen ser hon inte. Sjukförsäkringen är den enda trygga hamn hon kan tänka sig. Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.

— — —

Det som försvårar en ärlig och öppen diskussion om hur systemet fungerar är det hyckleri som omgärdar begreppet ”sjuk”. Vi vet hur illa det var, både för individen och för samhällsekonomin med evighetslånga sjukskrivningar.

Ordet de söker är visserligen bivalent, och inte binärt, men sådana små detaljer kan alla råka missa.

1998

Givetvis har de även fel i sak – man är antingen sjuk eller frisk, för man kan inte vara både sjuk och frisk samtidigt, och lika lite kan man vara inte sjuk och inte frisk samtidigt (annat än byråkratiskt »mellan stolarna«) – men lite vanlig logik är väl inget vi ska behöva kräva av våra riksdagsledamöter i varje mening de skriver. Lite dumheter måste vi svälja, för alla pratar dumt ibland.

Vad man däremot inte borde behöva svälja, är att de bägge riksdagsmoderaterna uppenbarligen rakt upp och ned ljuger och ger sig på en människa i underläge på offentlig plats.

Till att börja med har de inte ens läst den första meningen i Alexandra Johanssons debattartikel, alltså själva den artikel de citerar ur:

I höstas skrev jag här på Aftonbladet debatt om mitt sjukskrivna liv och rädslan för att bli utförsäkrad.

Varför är det viktigt? Därför att Gunnar och Helena säger att »vad hon lider av får vi inte veta«, »bara att hon är ”sjuk”«.

Vadå får inte veta? Här är första stycket i hennes första debattartikel, som länkas från den andra:

Jag är en 30-årig kvinna med tre barn. Jag bor i ett vanligt hus med en vanlig bil och en vanlig hund i ett vanligt samhälle i mellersta Sverige. Jag vill berätta något om hur min dag ser ut. Inte för att människor ska tycka synd om mig, utan för att detta är min verklighet och jag hoppas att någon därute kanske tänker om när det gäller utstämplingen av oss som är sjuka på riktigt. För min egen del handlar det om sjukskrivning för fibromyalgi, utmattningsdepression, lätt ångest och kognitiva minnessvårigheter.

1946

Gunnar och Helena gör ett monumentalt FAIL. Hur lyckades de egentligen?

Först får de för sig att kommentera ett enskilt fall, något de hela tiden sagt att de inte gör. De väljer att göra detta genom att skriva ett svar på en artikel där en privatperson offentligt vågat beskriva vad som händer i hennes vardagsliv, istället för att svara på någon artikel som mera direkt angriper deras politik.

När de sedan funderar på vad de ska ta till för argument, kommer de tillsammans fram till att det bästa de kan göra är att angripa hennes trovärdighet och karaktär. De kallar henne hycklare, säger att hon inte är sjuk på riktigt och beskriver henne som en riktigt lat och gnällig samhällsparasit som vill vara hemma och lata sig på andras bekostnad. De bestämmer sig för att driva med henne och raljera!

Så sitter de till sist och försöker knåpa ihop sitt svar rent språkligt. I det läget är det brukligt att känna till vad man pratar om, och kanske även ha ögat på de artiklar som man besvarar. Men de nya moderaterna gör tvärtom, och ljuger ihop sitt personangrepp.

1944

Hur tänkte de egentligen?

Är det hela Alliansen, bara Moderaterna eller kanske till och med bara sig själva de representerar i detta?

Vi kan egentligen inte tolka dem som företrädare för partiet förrän de suttit kvar i riksdagen ett par veckor eller så. Men frågan hänger ändå i luften – vad går sjukförsäkringsreformen egentligen ut på?

Precis som tidigare handlar det givetvis om fusket.

Användningen av ordet fusk i den borgerliga retoriken minskade visserligen rätt rejält när media fick för sig att leta upp alla borgerliga politiker, statsråd och ministrar som struntat i att betala TV-avgift, anställt städhjälp svart, barnflickor illegalt, smitit från skatten, byggt utan bygglov och brutit sig in i socialdemokratiska datornätverk. (Och en vänsterpartist som istället för sin egen råkat betala sin exfrus TV-avgift sedan deras skilsmässa.)

Helt lämnade man dock inte ordet bakom sig, och för knappt ett år sedan ansågs det fortfarande gångbart.

Samtidigt kan jag se att det finns personer som har sjukersättning som har en arbetsförmåga. Det är den vi vill stimulera med de nya reglerna: Att människor ska våga arbeta, utan att riskera att förlora sin ersättning, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M).

– Med det gamla systemet låste man in människor i ett permanent utanförskap och frågade inte efter dem.

Hon konstaterar samtidigt att det är svårt att uppnå ett fusksäkert system.

– Vi måste ständigt ha en kontrollfunktion. Men det handlar också om attityder. Folks attityder, tycker jag, borde vara att vi ska handskas väl med skattebetalarnas pengar.

När budgeten presenterades strax efter valet 2006 rapporterade också Riksdag och departement så här:

Bidragsfusk var en stor fråga när budgeten presenterades i höstas. Regeringen hänvisar till undersökningar som visar att bidragsfusket har ökat och tycker att det är viktigt med en lag som är anpassad till ersättningssystemen. Dessutom är lagen i sig en viktig signal för att visa att samhället ser allvarligt på bidragsfusk.

Den borgerliga fuskretoriken verkar alltså vara på väg tillbaka, i lagom tid inför valet.

Eller handlar det bara desperation? Ska Gunnars och Helenas artikel förstås som att de gett upp hoppet om mittenväljarna och hoppas att åtminstone vara populära hos en liten snobbig elit som tror att alla med lägre löner än dem själva är latmaskar?

Så låter det faktiskt på dem – en underförstådd beskrivning av hur giriga de borgerliga kärnväljarna är som Lars Ohly annars brukar få ha i fred.

1920

Det vore i och för sig inte svårt att förstå om de griper efter halmstrån, när det starkaste argumentet de i övrigt har att ta till är vad Socialdemokraterna hade för sig förr i tiden.

Och vid närmare eftertanke är det nog ändå det där utbredda fusket de tänker på, den där misstanken de har att de hela tiden luras på massor av ledamotspengar, av några lata ensamstående morsor utan hut i kroppen.

Dessutom passar ju fusket som hand i handske med problemet att förklara vad som egentligen hände med det där vallöftet från 2006, att sjuka ska få vård istället för kölappar.

Så vi bör nog ta dem på orden, Gunnar och Helena, liksom deras parti Moderaterna och Allians för Sverige. Men dem bland de borgerliga som kanske säger ifrån nu ska vi också ta på allvar. För det är faktiskt allvar.

Vad händer då härnäst?

Moderater som sjukskriver sig när media blir för påträngande såklart, precis som Tobias Billström när han inte betalt TV-avgiften.

Idag (montage)