Frihet till ansvar

Moderaten Kent Persson drog för ett tag sedan igång Veckans bloggdebatt. Varje vecka slänger han fram ett tema, och sedan får man skriva om det. Den här veckan tänker jag snylta på temat, som är frihet.

Frihetsbegreppet är inte särskilt lättfångat, i synnerhet om man har fötterna i filosofin. Med det i åtanke att fler än denna finns, så vill jag gärna lyfta fram en aspekt av frihetsbegreppet som inte syns till särskilt ofta. Det är den individuella friheten att agera ansvarsfullt i enlighet med sin egen övertygelse; jag är bara fri om jag vet vad mina handlingar leder till, och har möjlighet att välja något som är ansvarsfullt.

För att förklara närmare tar jag avstamp i ett par mera konkreta exempel. När jag ska köpa kläder, så är det svårt att veta under vilka omständigheter de tillverkats. Hur ser miljöpåverkan ut? Vad har dem som tillverkat kläderna för arbetsvillkor? Vad kommer pengarna jag köper plagget för att användas till? Sådant får man sällan reda på. I den här situationen utövar jag alltså makt, men vad jag egentligen använder makten till vet jag inte. Med en sådan okunskap är det få som skulle anse att maktutövandet är legitimt. Jag gör det inte. Därför är jag inte fri att agera ansvarsfullt i den här situationen.

Det är ett verkligt problem för mig. Lösningen, som inte är helt tillfredsställande, har blivit att aldrig köpa något annat än second hand. Andra människor kan givetvis ha annorlunda övertygelser som leder till att de ställer andra krav på hur kläderna kommit till galgen i butiken. Detta påverkar dock inte utfallet ifråga om den här aspekten av frihet, eftersom det är okunskapen den beror på.

Ett annat exempel är när jag ska välja mellan till exempel tio slags kaffe där inget är vare sig rättvisemärkt eller ekologiskt. Vilket kan jag välja? Inget! Inte heller här finns något ansvarsfullt alternativ för mig, och jag är helt ofri i valsituationen. Antingen tvingas jag avstå kaffe, eller så tvingas jag medverka till oetiska produktionsmetoder.

Många upplevde säkert samma känsla av ofrihet när de skulle köpa julskinka förra året, och flera valde bort skinkan helt och hållet.

Vi tar ett steg tillbaka från de här specifika exemplen, och betraktar saken mera principiellt. Man utövar inte bara makt genom att köpa kläder, kaffe och rumpor. Bristande öppenhet inom politiken, och faktiskt allt annat än total öppenhet, är ett slags tvångsmetoder ur den här synvinkeln. Att inte tala klarspråk som politiker begränsar människors frihet, på samma sätt som det begränsar människors frihet att gömma undan vad de bidrar till när de köper något från en hylla.

Faktum är att den här aspekten av frihet, och därmed även problemet, sträcker sig långt in i det privata vardagslivet. Vad man säger och hur man behandlar andra påverkar dem att agera annorlunda, vilket påverkar ytterligare andra att agera annorlunda. Konsekvenserna av vårt agerande gentemot andra klarar vi inte av att förutse, och då uppstår den här typen av ofrihet.

Men spontant upplever nog de flesta att det här inte är något lika stort problem, precis som jag. Min tanke kring varför det är så, är att det inte finns särskilt mycket att göra åt det. När ett problem är omöjligt att åtgärda tenderar vi att rycka på axlarna. I det här fallet är det nog oftast berättigat.

Men detsamma kan inte sägas om hur vi utövar makt ekonomiskt och politiskt. Marknaden är ingen naturlag. Vi kan givetvis inte välja om vi ska trilla nedåt eller uppåt när vi snubblar, men när det gäller vad samhället och marknaden ger oss för handlingsalternativ så handlar det inte längre om naturlagar. Därför finns det inga goda skäl att låta det minst dåliga vara tillräckligt bra; så länge det inte är sämre att avstå från att göra något alls, så kan man inte relativisera och säga att ett dåligt alternativ är etiskt rätt, bara för att de övriga är sämre.

Bristen på kunskap om de mindre omedelbara ekonomiska och politiska effekterna av vårt agerande som individer är en stor orsak till ofrihet.

När kunskap om konsekvenserna av vårt handlande som ekonomiska agenter börjat spridas kring vissa produkter, så har det ofta lett till att alternativ snart dykt upp, till exempel rättvisemärkning och ekologisk märkning. Detta beror helt enkelt på att människor i stor utsträckning bryr sig om den här typen av värden, och vill ut ur situationen de tvingats in i, där de måste välja att antingen avstå eller skada.

Sedan den här typen av godtagbara alternativ dykt upp har dock något märkligt inträffat: De är dyrare. Samhället bistår oss alltså med incitament att strunta i etiska överväganden.

Detta går förstås att prata bort och skuldfördela på alla möjliga vis, men den etiska konsekvensen blir likt förbannat kvar när man ska välja mellan snäll eller ignorant tomat: väljer du snäll tomat straffas du genom att få mindre pengar kvar. För att ha pengar ska väl vara något bra? Kanske är det tvärtom, har jag faktiskt börjat tänka.¹

Må så vara att friheten ökar på ett fåtal områden av marknaden i och med olika typer av etiska certifieringar, även om fel beteende fortfarande belönas. Problemet med att konsekvenserna av vårt agerande är osynliga, i ett samhälle styrt av opak marknad och PR-trimmad politik, finns ändå till största delen kvar.

Om varje person exakt kunde förutse varje konsekvens av varje politisk eller ekonomisk handling de genomför, så skulle det vara oviktigt vilken politisk modell som samhället utformats efter. All väsentlig förbättring av samhället skulle ske genom att få människor att tänka etiskt. Partipolitiken skulle kvitta helt. Men dit kan vi förstås aldrig nå, och därför är politiker inte onödiga.

Däremot borde det inte vara politikers uppdrag att garantera ansvarsfrihet och göra Ica-kvittot till ett avlatsbrev. Varför håller de på med det hela tiden? Istället borde politiker sysselsätta sig med att människor i så stor utsträckning som möjligt ska kunna ta ställning till de olika konsekvenserna av sina val.

Jag tror anledningen till att den här aspekten av frihet glöms bort är att man tycker (vissa) moraliska övertygelser är något privat, som politiken (eller »staten«) inte ska befatta sig med. Min invändning mot detta är att bristen på ansvarsfulla valmöjligheter faktiskt är en verklig begränsning av människors frihet. Den finns helt enkelt på riktigt. Det handlar inte heller om att bestämma vad någon ska välja, utan att göra ansvarsfulla val möjliga.

Den kanske mest bortglömda friheten, menar jag är friheten att kunna välja rätt och veta hur det ska gå till. Istället för den friheten så har vi fått ansvarsfrihet, eftersom vi inte känner till och ofta undanhålls konsekvenserna av vårt agerande.

Ett nödvändigt villkor för frihet är att kunna välja ansvarsfullt, inte att slippa göra det. Det handlar alltså om frihet till ansvar, inte frihet från ansvar.

1. Jag hör för mitt inre öra en slogan uttalas i nutida moderat stil: Det ska kosta att göra rätt. ↩