Folkpartiet och friheten från rättigheter

Inlägget har uppdaterats tre gånger, längst ned, med anledning av ett blogginlägg av Andreas Bjerke, ett påpekande från Adam Cwejman och en debattartikel av Willy Viitala.

Folkpartiet liberalernas nya variant på liberalism tycks i huvudsak handla om frihet från rättigheter för vissa, och frihet från att behöva ta ansvar för oss övriga.

Kristian Krassman beskriver serien av utspel mycket träffande:

[Förslaget om burkaförbud i skolan] presenterades 45 dagar innan valet. Den 3:e augusti 2002 presenterade Folkpartiet sitt förslag på språktest för invandrare, det var 43 dagar innan valet. Andra gången var det under valrörelsen 2006, rättare sagt det 28:e juni, vilket var 51 dagar innan valet. I dag är det 32 dagar innan valet och vi noterar nästa ljusskygga politiska utspel från Folkpartiet.

I dag kan vi nämligen läsa om nästa förslag från Folkpartiet som syftar till att peka ut skillnader mellan människor och rikta speciella krav på invandrare. Integrationsminister Nyamko Sabuni menar nämligen att rätten till föräldraledighet, slopade turordningsregler och införandet av speciella låglöneyrken för invandrare är viktiga steg att ta för en förbättrad integration.

Kristian har ytterligare två poänger, som jag vill kommentera. Så här tolkar jag dem.

1. Folkpartiet kommer alltid med de här utspelen tätt inpå riksdagsvalen, men tar nästan aldrig upp dem under mandatperioderna.
2. Med sådana här utspel hotar Folkpartiet Sverigedemokraternas existens, genom att ta över både deras väljare och troligen även deras ideologi.

Ytligt sett är dessa påståenden inte helt förenliga. Om Folkpartiet faktiskt tycker vad de ger uttryck för, så hade de också agerat enligt den övertygelsen under mandatperioden.

Men att här egentligen skulle finnas någon motsägelse är inte lika uppenbart när man faktiskt funderar litet djupare på saken.

Utspelen kan nämligen mycket väl beskriva en ideologisk rörelse i den här riktningen, vilket jag själv också tror. Den ytliga bristen på engagemang för frågorna mellan valrörelserna kan förklaras både med att de fortfarande i någon mån sonderar väljarterrängen, och med att de övriga partierna i den borgerliga alliansen satt sig på tvären. Ingetdera skulle förvåna mig.

Det där öppnar även för en tredje möjlighet. Av karaktären hos utspelen att döma så handlar det inte om några vallöften eller egentliga förslag av typen det här ska vi genomföra om vi blir valda, utan tonen är litet mera svävande – det heter att »det är en diskussion man måste föra« och så vidare. Är det av rädsla för att lova vad som sedan inte blir genomfört, vilket skulle straffa sig i nästa val?

Nej, tanken känns litet för långsökt.

Jag är dock övertygad om att de här utspelen är allvarligt menade. Länge ville jag tro att det i själva verket handlade om ren men lögnaktig populism – att försöka lura till sig väljarsympatier som man sedan struntar i – men det klarar jag inte längre. Idéerna ligger helt i linje med Folkpartiets ideologiska rörelse i övrigt.

De tycks vara på väg att anamma något slags modern nationalliberalism, en ideologi vars tid i rampljuset egentligen ligger ett sekel tillbaka i tiden. I praktiken handlade det om en blandning av nationalkonservatism och ekonomisk liberalism: man värnar friheten att använda pengar som man vill, jobbar för den nationella identitetens bevarande, och det främsta politiska verktyget är att tilldela vissa befolkningsgrupper frihet från rättigheter.

I det här fallet handler det om frihet från rätten att klä sig hur man vill, frihet från samma trygghet som inrikesfödda har tillgång till och frihet från lika lön för lika arbete. Det sista gäller dessutom även för unga; när problemet är att vissa grupper har svårare än andra att ta sig in på arbetsmarknaden, så är Folkpartiets lösning att ta ifrån dem ett knippe rättigheter.

Man skulle också kunna formulera det i termer av förbud: generellt sett en uppsättning förbud mot att agera på samma villkor som andra. Och om någon tänker att vad ska vi göra istället då, så är mitt svar att vi ska anstränga oss istället för att göra det motsatta. Vi har inte rätt att slippa ansvar i de här frågorna. En integrationspolitik som bygger på tanken att inrikes födda ska slippa integreras, är lika dömd att misslyckas som försöket att bryta »utanförskapet« genom att göra det mera obekvämt på andra sidan muren.

Det andra av Kristians bägge påståenden, alltså att detta skulle hota Sverigedemokraterna, vill jag också kommentera.

På kort sikt – alltså i det här valet – så har han sannolikt rätt. Hade Sverigedemokraterna inte funnits på väljarnas mentala karta, så hade de här utspelen framstått som alldeles för extrema. Människor fattar som bekant beslut enligt ungefär samma principer som de suspekta slemsvamparna:

Ett par kommer till en flådig restaurang och blir tillräckta vinlistan. Huset bjuder endast två slags vin, en flaska för 50 kronor och en för 250. Den andra flaskan känns för dyr, och paret väljer den billigare. Nästa vecka kommer de tillbaka. Nu finns det en tredje flaska på vinlistan, men det är en riktig gamling, med en prislapp på hisnande 10 000 kronor. Plötsligt tycks 250 kronor inte längre vara särskilt dyrt, och den här gången väljer paret den flaskan istället.

Om man råkat ut för en hiskelig snuva kan det hända att det låter som FP när man försöker säga SD, och i dag framstår Folkpartiet helt klart som ett slags Sverigedemokraterna med sordin. Det tjänar de sannolikt röster på.

Men vad leder det till? Folkpartiets rykte verkar inte riktigt ha hängt med i deras flört med det tidiga 1900-talets allra skräpigaste liberaler, och därför bidrar de till att släpa in den här typen av åsikter i den mediala mittfåra där partiet fortfarande tas för i grunden friska i partiapparaturen.

I förlängningen sker med detta givetvis en förskjutning av det offentliga samtalet i den riktningen (i mummelmedia liksom annorstädes). Det är givetvis också vad Folkpartiet önskar sig. Vad de misslyckats med att inse – vi kan kalla det frihet från att ha rätt – är att det ger Sverigedemokraterna ett mycket mera opportunt läge i nästa valrörelse. Eller är också det någonting de önskar sig?

En invändning brukar resas emot den här typen av påståenden, och den återkommer gång på gång både när det gäller Folkpartiet och när det gäller Sverigedemokraterna: »Men vi har ju invandrare i partiet!« Vilka invandrare Sverigedemokraterna har är inget jag har någon god koll på, men i Folkpartiets fall är det inte sällan Nyamko som lyfts fram till alibi.

Den invändningen är dock värd absolut noll och mindre än intet. Nationalistiska idéer förhåller sig som bekant till nationen, ett slags märkligt kollektivistiskt moraliskt subjekt, som både Nyamko och Dalai Lama kan rymmas i även om den råkar vara svensk.

Vissa avfärdar istället alibi-argumentet med att Nyamko skulle vara en »Onkel Tom«. Det är ett lika stolligt motargument som påståendet det är tänkt att bemöta. Anledningen är helt enkelt att vi bör diskutera idéer i sak, inte efter person.

För att visa att vem som framför en idé har betydelse för vad idén går ut på, så krävs en robust argumentation som jag vare sig har sett röken av eller lyckats hitta på själv. Nyamkos person är helt enkelt inte relevant för diskussionen, oavsett om den utnyttjas för eller emot påståendet att Folkpartiet dansat in i Jimmie Åkesson.

Så sammanfattningsvis: Trots att jag inte längre tror att det bara handlar om ytliga och avsiktslösa utspel, så är jag litet för rädd för att ha rätt för att våga ge upp hoppet. Tänk om det ändå bara vore en samling vilseledande marknadsföring?

Inte för att det skulle göra saken särskilt mycket mindre allvarlig. Om Folkpartiet är beredda att offra det offentliga samtalet till nationalismen för att vinna röster, så går de i praktiken till val på den typen av idéer i vilket fall.

Om de menar allvar så går de till val på att föra de här idéerna till makten, och om jag har fel och de bara pratar strumpa, så går de istället till val på att inte hålla åsikterna därifrån. I vilket fall så har de alltså accepterat dem.

Uppdatering. En förklaring till det specifika förslaget, som jag kanske borde ta upp, är den följande, framförd av Andreas Bjerke, som är centerpartist:

Idag är det uppenbart att en nyanländ somalisk kvinna som saknar språkkunskaper och som är analfabet inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera hur det kan skapas en efterfrågan för enklare typer av jobb i tjänstesektorn.

Givetvis har han rätt i att det är rimligt att diskutera problemet. Men diskussionen i dag handlar främst om de föreslagna lösningarna, och med tanke på att de förts fram så är det rimligt att diskutera även dem.

När problemet är att invandrade kvinnliga analfabeter »inte kan skapa ett tillräckligt stort ekonomiskt mervärde för en arbetsgivare«, så finns det två huvudsakliga riktningar att söka en lösning i.

I den ena riktningen tar man avstamp i individens värde, och försöker anpassa systemet till människors villkor.

Men förslaget ligger i den andra riktningen; det går ut på att anpassa människors villkor till systemet istället.

Och »det är värre än kommunister«, som Maud Olofsson skulle ha uttryckt saken.

Uppdatering 18 augusti 15.00. LUF:s ordförande Adam Cwejman påpekar på Twitter att Nyamko Sabunis Jan Björklunds burka-»utspel« inte varit planerat till valrörelsen, utan att det snarare blev aktuellt på grund av att Sveriges Radio lyfte upp frågan igen. Den tanken hade inte riktigt slagit mig.

Det finns alltså anledning att tro att just de här förslagen inte är en del av något slags valkampanjstrategi.

Min uppfattning förändras tyvärr inte nämnvärt; sågar du ned en gren ur trädet, så ser det fortfarande ut som ett träd, och argumentationen landar fortfarande i att partiet går till val på att antingen föra åsikterna till makten eller också att det inte är så farligt om de råkar hamna där.

Men det är värt att upprepa att när det gäller det här så har jag hellre fel än rätt. Den som får mig att ändra uppfattning bjuder jag på blåbärspaj.

Uppdatering 18 augusti 21.00. Via Alliansfritt Sverige hittar jag en debattartikel av före detta Folkpartisten Willy Viitala, som bland annat innehåller en lista över väldigt många liknande utspel.

Willy för fram ganska starka skäl att tro att syftet faktiskt är att förskjuta integrationsdebatten i den här riktningen.

Här är hans lista, men läs hela artikeln!

• Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
• Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
• Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
• Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
• Slöjförbud (Nyamko Sabuni)
• Att brottslighet är "kulturellt betingad" (Mauricio Rojas)
• Ha SÄPO i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar - Jan Björklund)
• Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
• Vurmandet för övergångsreglerna för öststatsländerna i samband med EU:s utvidgning
• Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena"! (Lars Leijonborg)
• Det "svenska" ska vara grunden som alla ska stå på! (Mauricio Rojas)
• Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
• Hela valrörelsen 2006 hade konceptet "Framtidens nyheter", som framhöll svenskheten som t.ex. "Svensk skola bäst i världen" och "Äntligen Nobelpris till Sverige"
• Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
• FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
• Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
• Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Sabuni)

Dessutom verkar en av Nyamkos departementssekreterare ha något märkliga idéer: Islam är lika förvirrat och ont som kommunism och nazism. Hon tar dock starkt avstånd från den åsikten.