Alliansfritt har skrivit om Landskrona-folkpartisten Gerd Bernströms uttalande i eftersnacket till SVT Debatt härom dagen.
Reporter: Vad säger du om det blir, liksom, ett valresultat där Sverigedemokraterna får ännu fler mandat, skulle du kunna tänka dig att sitta i en kommunkoalition med dom nästa period?
Bernström (fp): Eh nä de har jag, asså de jag vi aldrig diskuterat, utan den sit…
Reporter: Men om jag frågar dig nu?
Bernström (fp): Om jag skulle göra det? En koalition? Åh, åh du säger…
Reporter: Med Sverigedemokraterna.
Bernström (fp): Ja, om det skulle vare det bästa för Landskrona. Om vi inte skulle få någon annan majoritet på något sätt och vis. Varför skulle vi inte göra det?
Ja, varför skulle inte Folkpartiet göra det? Vi talar alltså om det parti som grundades av nazister 1988, fortfarande demonstrerade framför naziflaggor 1996, och senast 2008 uppdagades med att ha företrädare som stödde naziströrelsen ekonomiskt. Varför skulle inte Folkpartiet samarbeta med dem?
Anders Utbult, som skrivit detta för Alliansfritt, sätter sedan fingret på en intressant punkt.
Folkpartiets partiledare Jan Björklund har endast ett val i detta läge. Det är att stoppa hans partiföreträdares legitimering av främlingsfientligheten i Landskrona och försöka vinna åter Folkpartiets förtroende som ett liberalt parti.
Han har en mycket, mycket lång väg att gå just nu.
Men jag har ingenting emot att vända på det hela. Med tanke på hur både ny och framför allt ännu suspekt den Sverigedemokratiska »omvälvelsen« är, torde inte Vänsterpartiet vara en mycket mera trovärdig samarbetspartner för Folkpartiet än Sverigedemokraterna? Jag menar givetvis ur deras perspektiv; det är ju vardagsmat att folkpartister misstänkliggör vänsterpartister för att inte ha tagit ordentligt avstånd från kommunismen, med vilket de menar stalinism eller något annat dumt.
Jag vågar påstå att det till och med för en folkpartist är alldeles uppenbart att Vänsterpartiet står mycket längre bort från gamla sovjetiska odemokratiska idéer, än Sverigedemokraterna från gamla italienska och tyska.
Men vi behöver givetvis inte gå så långt som till Vänsterpartiet, om det nu egentligen är särskilt långt. Varför inte söka samarbete med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet?
Den som väljer Sverigedemokraterna till samarbetspartner framför några andra partier, kan inte annat än stå närmare dem än partierna de väljer bort. Om folkpartister alltså samarbetar med Sverigedemokraterna istället för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, så placerar de sig själva på den politiska skalan därefter.
Ledande folkpartisters inställning till integrations- och invandrarfrågor bottnar ofta, har jag fått för mig, i ärligt menade goda avsikter. Däremot tycks de bakomliggande tankarna ofta rätt grumligt ytliga (som i ogenomtänkta), och det finns definitivt anledning att misstänka en strategi där man kapar den »invandringskritiska« retoriken för att värna de egna röstsiffrorna.
Risken är i de här frågorna överhängande att en ytlig förståelse för vad man själv står för – liksom för sambandet mellan ens värderingar, vilka åtgärder man förespråkar och hur man gör det – leder till att både man själv och andra inte ser skillnad på främslingsfientlighet och svensk liberalism så som den i praktiken ser ut. Och vem vill egentligen ha det så? Rimligtvis bara folkpartister med partitaktiska överväganden som grundläggande ideologisk övertygelse, alltså att höga röstsiffror för det egna partiet är det högsta goda som samhället skall byggas för att eftersträva.
I förlängningen kanske Folkpartiet, om de inte tänker efter, blir ett nytt Deutsche Volkspartei, ett nationalliberalt parti vars ledarskara gick över till Nazistpartiet när det upplöstes 1933. Jag är övertygad om att förnyad och fördjupad eftertanke kommer leda Folkpartiet bort från en sådan riktning. Och orolig att detta är vad som kommer att hända annars, eller ännu värre: att Folkpartiets gräsrötter faktiskt rör sig i den här riktningen.
