Folk(e)parti på glid

För ett par dagar sedan visade jag hur Folkpartiet ändrade beskrivningen av sin asylpolitik för ungefär två veckor sedan. Formuleringar som antydde att de önskade sig en mindre inhuman flyktingpolitik, i termer av ökat flyktingmottagande och utvidgad rätt till anhöriginvandring ströks från deras hemsida, till förmån för sådant som att värna asylrätten och att andra länder måste ta ansvar.

Niki Westerberg, redaktör för webb och sociala medier samt före detta presschef för Folkpartiet, invände i en kommentar att partiet inte ändrat sin politik.

Detta var faktiskt också den ena av mina poänger med inlägget. Det som ändrats nu under valrörelsen är beskrivningen av den. De tonar ned och stramar åt beskrivningen för att inte avskräcka »invandringskritiska« och främlingsfientliga väljare från att rösta på partiet. På sätt och vis bekräftar de själva också detta. Det Niki gav uttryck för är alltså fullt förenligt med den populistiska omsvängning jag visade.

Den andra poängen i mitt inlägg var att även en långsiktig glidning i själva sakpolitiken är på gång. Dels syns detta i den praktiska politiken, dels attraherar partiets utspel nya medlemmar och väljare (som det skulle svida att förlora), och dels gynnar den förskjutna problemformuleringen just samma parti som Folkpartiet kortsiktigt försöker roffa åt sig väljare från. Dessutom lurar de sina gamla väljare genom att kalla sig liberala, medan de redan är på väg bort från liberalismen.

För visst pågår en förändring. I dag hittade jag till exempel via tidningen Riksdag & Departement till en en intervju med Jan Björklund i Sydsvenskan, där han förklarar att en åtstramning av asylpolitiken är nödvändig.

Han ser det mer som en logisk självklarhet att Sverige skärper asylreglerna i ett läge när Europa är på väg mot en harmonisering av flyktingpolitiken.

– Sverige är ett av de länder med den öppnaste attityden mot asylinvandring. Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mittemellan. Det ger Sverige en stramare syn.

Hur kan ett traditionellt flyktingvänligt parti som Folkpartiet försvara en åtstramning?

– För att det totalt sett blir bättre för asylsökande och flyktingar i Europa. Det finns EU-länder som är väldigt stränga och som motarbetar rörlighet över gränserna. Då blir det ändå bättre i Europa än läget idag.

Jan har uppenbarligen inte slagits av tanken att »golvet« för flyktingmottagande i EU kan höjas utan att Sverige stramar åt asylrätten ytterligare.

Detta, och den förändring som Folkpartiet faktiskt är på väg att genomgå, är vad artikeln i Riksdag & Departement handlar om:

Sverige har traditionellt haft en mer öppen dörr för asylinvandring än de flesta länder i EU. När Folkpartiet var i opposition förra mandatperioden befarade man att en gemensam europeisk asylpolitik riskerade att göra den svenska politiken sämre.

Nu resonerar partiet annorlunda. I en intervju med Sydsvenskan den 2 september säger Jan Björlund att en svensk åtstramning blir ofrånkomlig när EU samordnar sin flyktingpolitik.

"Andra länder är strängare. En gemensam linje hamnar någonstans mitt emellan. Det ger Sverige en stramare syn", säger han.

Både Centerpartiets Fredrick Federley och Miljöpartiets Bodil Ceballos uttalar sig:

Centerpartiets Fredrick Federley reagerar mot att Folkpartiet över huvud taget talar i termer om att förhandla om en striktare asylpolitik, och ser det som ett utspel i valrörelsen.

– Rätten till asyl kan man inte kompromissa bort eller förhandla med. Vi har inte diskuterat detta i alliansen.

– En rödgrön regering ska göra allt vi kan för att bibehålla och förbättra dagens svenska politik. Problemet är också att många länder inte ens lever upp till de minimiregler som EU fastställt. Om vi skulle anpassa oss till genomsnittsnivån i EU skulle vi hamna under minimireglerna. Folkpartiet flirtar återigen med främlingsfientliga krafter, säger [Bodil Ceballos].

Att det skulle handla om att attrahera väljare som vill strama åt flyktingmottagandet, det menar Jan – som själv driver på för att just strama åt flyktingmottagandet – är ett falskt påstående. Sydsvenskan igen:

Är du ute efter Sverigedemokraternas väljare när du talar om burkaförbud, krav på språktest och nu om asyl?

– Nej. Men om vi som är ansvariga i de befintliga riksdagspartierna inte vågar diskutera integrationspolitik utan att mötas av de mest absurda anklagelser öppnar vi för extremism. Jag har länge diskuterat skolproblem i syfte att förbättra skolan. Vi måste på ett avspänt sätt också kunna diskutera integrationspolitikens styrkor och svagheter. Annars upplever människor att vi inte vågar prata om invandringsfrågor. Det skulle stärka extremismen.

Det låter kanske bra, men saknar all trovärdighet. Den långsamma förändring som Folkpartiets asylpolitik gått igenom sedan några år tillbaka – i riktning allt längre bort från det liberala – tillsammans med den plötsliga jätteförändringen i tonläget nu under valrörelsen, visar tydligt vad deras strategi går ut på.

Liberala väljare ska vinnas och behållas genom att man fortfarande kallar sig liberala, och på gamla förlegade meriter. Främlingsfientliga väljare ska vinnas genom att man ljuger om sin politik. Politiken i sig ligger någonstans däremellan, och är väl egentligen på väg i en konservativ riktning.

Folkpartiet blir alltmera konservativt i exempelvis skol- och rättsfrågor. De talar mycket om att värna »det svenska«, till exempel genom kultur- och litteraturkanon. Och att de förespråkar ekonomisk liberalism behöver någon knappast tvivla kring. Den ideologiska etikett som passar bäst på en sådan kombination kallas vanligen nationalliberalism. Sin storhetsperiod hade nationalliberalismen för ungefär hundra år sedan, inte minst i Tyskland.

Där är de förstås inte framme än. Men om det inte snart slutar löna sig för dem att flörta med antiliberala och främlingsfientliga strömningar, så finns det inget som kommer att stoppa dem från att ta sig ända fram.

Givetvis är det jättebra om man »på ett avspänt sätt« diskuterar integrationspolitik, men i vilka termer man diskuterar frågan är av mycket större vikt än att man är »avspänd«. Och Folkpartiets retorik i frågor som rör migration och integration är vinklad på ett förbannat kusligt sätt.

Parollen »frihet under ansvar« används som täckmantel för att säga att det är den enskilde nysvenskens ansvar att ta sig »in« i gemenskapen. Språktester, lägre löner för invandrarkvinnor som skapar »för dåligt ekonomiskt mervärde« att anställa, förbud mot felaktiga former av islam, slöjförbud, minskad föräldraledighet, förbud mot att prata modersmål i skolan, utegångsförbud i Rosengård och så vidare.

Gemensamt för alla integrationspolitiska idéer som Folkpartiet luftar i media, är att de inte handlar om integration. De handlar om assimilering. Det är de annorlunda som ska bli svenska som oss, och de ska tvingas till det genom att ge upp rättigheter som vi »integrerade« svenskar har.

Kanske har Folkpartiet förstås en hemlig plan för hur de ska förhindra att partiets faktiska politik följer retoriken i spåren, trots att det attraherar både nya väljare och medlemmar. Kanske är syftet inte värre än att sno åt sig Sverigedemokraternas väljare och därmed hålla partiet stången.

Men sådana ursäkter håller inte. Det svider att förlora väljare, och partiet visar valrörelse efter valrörelse upp samma cyniska dum-populism. I och med tillströmningen av nya medlemmar som attraheras av de människofientliga problembeskrivningarna, så kommer politiken på längre sikt att glida iväg i vilket fall. Så länge de avser att vara ett demokratiskt parti, förstås.

Och framför allt är tanken att sno väljare från Sverigedemokraterna genom att låta som dem fullständigt befängd. När man gör så, då förskjuts problemformuleringarna i förlängningen till Sverigedemokraternas fördel.

Detta har antagligen redan skett inför årets valrörelse, och de verkliga effekterna av den här omgången Folkpartistisk smörja, dem ser vi först i nästa riksdagsval.

Jag har oerhört svårt att tänka mig att de inte fattar det här i partiet. Jans försök att bortförklara sina syften är lika tomma som Nikis försök att förneka valspurtspopulismen. Det handlar om ett medvetet val – och den överhängande risken att både Folkpartiet och Sverigedemokraterna tjänar på saken har de accepterat.

Om den inte förstås är något de önskar sig.