Vid en öppen föreläsning i Uppsala blev Lars Vilks attackerad fysiskt. Någon dag senare visade någon upp sina leetlöjliga skillz och gjorde en deface1 på hans hemsida. Orsaken är förstås att han retat upp väldigt många genom att avbilda Muhammed som rondellhund, och på just den här föreläsningen visade han upp en pornografisk film som någon annan gjort, där män har sex med varandra iförda Muhammed-masker.
Lars har gjort andra rätt provocerande teckningar. Jesus som elefant retar kanske inte upp särskilt många, vilket däremot Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo gjorde. Men vad sägs om »modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar« eller »profeten Mohammad skär huvudet av en jude som ertappats med att tugga i sig ett danskt barn, under överinseende av en nazistisk officer«?
Jag har försökt förstå varför, alltså vad hans syfte är och i vilken kontext. Först tänkte jag i de här banorna: Han tecknar det (socialt) förbjudna för att poängtera hur förbjudet det är. Att stilen är barnslig, att det var en rondellhund istället för bara en hund, och att han inledningsvis mest verkade spotta ur sig teckningarna med rent naiv nonchalans, det tolkade jag som ett sätt att förstärka poängen.
Är det då konst? Tja, det beror ju på hur brett man låter konstbegreppet vara. Man kan förstås göra sig till verklighetens tolk och säga att »det där är inte riktig konst«, men mot det vill jag invända att man använt en annan term än konst, nämligen riktig konst. Ett sådant kvalificerat kontbegrepp stämmer inte överens med det okvalificerade. För konst i åtminstone vid bemärkelse tycker jag allt att det är. Senare blev jag också varse att Lars tecknade rondellhunden bland annat i syfte att att visa att vad som helst inte är tillåtet inom konsten, om än nog inte uteslutande i det syftet. Där fick han ju rätt.
Lägg dock redan nu märke till att jag inte lägger någon etisk dimension i att kalla vad Lars pysslar med för konst. Att något är konst implicerar inte att det är bra, dåligt, tillåtet, förbjudet eller tvunget. Ordet »konst« har inget moraliskt värde här, vare sig bra eller dåligt. Inte heller försöker jag säga »usch vad teckningen är hiskeligt ful, och fy vad Lars är barnslig och osympatisk« som något slags alibi för att jag få hävda hans rätt att offentliggöra den, vilket många verkar ha fått för sig är ett bra sätt att angripa frågan. Det är det i min mening inte. Jag behöver ingen ursäkt för att säga vad jag tänker säga.
Konst är konst, inte etik. Däremot är diskussionen kring yttrandefrihet, vad som är kränkande, våld och religion som uppstått kring teckningarna i högsta grad moralisk. Det är hur jag tänker om den diskussionen som jag vill dela med mig av.
För det första så ger jag mitt fulla stöd till yttrandefriheten. Men inte principiellt! Frågan jag ställer i inläggets rubrik, får man säga vad som helst?, den besvarar jag i grund och botten med ett nej.
Man får nämligen inte säga vad som helst. Men för att förstå det så måste vi reda ut ett vanligt missförstånd. Många förväxlar nämligen juridik och etik. Enkelt uttryckt är det så här: Juridik handlar om vad som är lagligt och olagligt, medan etik handlar om vad som är rätt och fel. Problemet för etiken är att omsätta rätt och fel i praktisk handling, och juridiken är samhällets svar på det problemet. Med hjälp av lagar försöker vi forma människors beteenden på ett sådant sätt, att så mycket som möjligt av det vi kommit överens om är bra blir av, och att så litet som möjligt av det som är dåligt blir gjort. Någonting som är lagligt kan alltså vara fel, liksom någonting som är olagligt kan vara rätt.
Är det lagligt att säga vad som helst? Faktiskt inte. Hets mot folkgrupp är ett lagbrott, till exempel. Vidgar vi begreppet säga till att omfatta även visa upp teckningar så noterar vi att till exempel barnpornografiska teckningar är olagliga att både inneha och visa upp. Det är alltså inte lagligt att säga vad som helst.
Men vi har väl ändå en principiell yttrandefrihet, som vi alltid ska sträva efter, trots att vi nödgas till undantag?2 Jo, men är det någon som egentligen funderat över varför? Vad är det egentligen som gör yttrandefriheten bra?
För att svara på den frågan måste jag börja från »andra ändan«. Glöm juridiken och ställ dig frågan: Får man säga vad som helst? Eller mera ändamålsenligt formulerat: Finns det hypotetiskt något enda yttrande som kan vara moraliskt fel att göra?
Jag kan inte svara annat än att jo, det finns det allt. Det är i min mening moraliskt fel att kalla en överviktig liten flicka för fetthora, i syfte att göra henne ledsen, till exempel. Yttranden kan vara fel.
Ändå skriver jag under på yttrandefrihet. Av alla de upptänkliga saker det är fel att yttra, är nästan alla lagliga.
Anledningen är ganska enkel. Det finns nämligen två problem med att förbjuda uttalanden som är fel. För det första måste vi på något sätt komma fram till vad som egentligen är fel att säga. Det tror jag inte går att göra på något bra sätt, och konsekvenserna av att förbjuda den kompott av skumma budskap som skulle bli resultatet av ett sådant försök vore tveksamma.
Den andra invändningen är dock den starkare, som jag ser på det. Om vi förbjöd alla dåliga yttranden skulle toleransnivån sjunka, och då skulle gränsen för vad vi uppfattar som onödigt att säga och därmed lämpligt att förbjuda förskjutas. Dessutom, och detta är det viktigaste, så kräver ett fungerande offentligt samtal (i mycket vidare bemärkelse än DN Debatt) att man kan säga saker som är moraliskt fel att yppa. Demokrati fungerar inte annars, ens i dagens rätt så lättförbättrade form.
Alltså: Konsekvenserna av att förkasta yttrandefriheten vore sammantaget långt mycket värre än dem som följer av att vi behåller den. Varje enskilt ingrepp i yttrandefriheten är en extremt svår balansgång, och att förutse konsekvenserna av ett undantag är så svårt att det nästan är helt omöjligt.
Många blandar samman juridik och etik, och menar att Lars yttranden är moraliskt tillåtna medan de våldsamma reaktionerna mot honom är likaledes förbjudna. Men moraliskt sett menar jag att yttrandefriheten är ett nödvändigt ont. Vissa yttranden är tillåtna fel, och det är mycket möjligt att Lars teckningar hör till den kategorin av lagliga och moraliskt felaktiga yttranden, på samma sätt som de flesta känner att det är tillåtet att ta livet av en hund för att rädda livet på tio människor i en situation där man måste välja.
Mera precist uttryckt, så handlar det om att vi inte vet på vilket sätt uttalanden som är moraliskt fel ska förbjudas för att det ska bli bra. Därmed kan vi bara göra på två sätt, och båda är dåliga: Antingen tillåta människor att säga även sådant som är dåligt, och faktiskt det mesta som är dåligt, eller också förbjuda yttranden på ett sådant sätt att det leder till dåliga konsekvenser. Det sista är med överväldigande tydlighet det sämsta av de två. Därför är yttrandefriheten ett nödvändigt ont; det i praktiken enda tillgängliga alternativet är värre.
Så till frågan jag satt mig här för att besvara. Får man säga vad som helst?
Nej, det får man verkligen inte.
Däremot måste det vara lagligt.
- Hur gör man svenskt verb av det? Defaceade? Avfejsade? Hujeda så fult. ↩
- Det finns rimliga invändningar mot att undantag från yttrandefriheten skulle vara nödvändiga, men det är irrelevant här. Därför problematiserar jag inte detta. ↩
...Fajaf, Motbilder Kuniri, Svarten...
Adam Cwejman - ordf (LUF): Attacken på Lars Vilks
13 maj 2010 kl. 10.56Permalänk till denna kommentar
Jag tycker att den där skallen mot Vilks som förstörde hans glasögon och som följdes upp av hackandet av hans hemsida är fin konst. Trasiga brillor och en hackad hemsida. Det är ett mästerverk, regisserat av Vilks själv.
Konstnär
13 maj 2010 kl. 15.20Permalänk till denna kommentar
Man för säga vad man vill, men Lars verkar lider av stark islamofobi!
karusel
13 maj 2010 kl. 15.34Permalänk till denna kommentar
Folk är både lika originellt dumma som de är korkade i vissa fall där nu inte hela befolkningen tillhör den pöbel som skriker högst där en viss grupp som tur är alltid haft förmågan att tänka själv.Ett liknande ämne som bruka få kortsinnade att höja rösten är lagar om dödsstraff där samma grupperingar bruka höja sin stämma mot dessa eventuella dödsstraff ända tills deras egna anhöriga blir drabbade av denna form av död genom våld.Då helt plötsligt totalsvänger denna grupp människor och är helt klart för ett dödsstraff.Detsamma gäller yttrandefriheten.Var kommer mänsklig förståelse in i att håna och kränka andra människor för deras tankar så till den milda grad så att detta framkallar rent våld !?.Och sedan bara hänvisa till yttrandefriheten.Samma grupp som förmodligen börjar lipa om man påtalar att de tyvärr har fel. :)
Pelle
13 maj 2010 kl. 16.40Permalänk till denna kommentar
@Konstnär Det är roligt med träffsäker sarkasm, men någon regissör är han inte.
@karusell Jag funderar fortfarande på om det verkligen är islamofobi som är grejen med just Lars Vilks. Jag tycker han verkar vara nästan dumdristigt orädd, vilket är motsatsen till att vara fobisk. Vad han har för människosyn rörande muslimer vet jag ärligt talat ingenting om, men jag försöker reda ut det för mig själv.
Dock är det så här: Framför allt vill jag förstå vad ordet islamofobi egentligen betyder, eftersom det mer eller mindre uteslutande används utan att preciseras på något sätt alls. Utan att förklara mera exakt vad man menar med ordet är det omöjligt att säga något med det. Det säger mig liksom ingenting då, och jag undviker i möjligaste mån att använda ord som jag inte själv kan förklara innebörden i ordentligt. Ska jag kalla någon islamofob, så måste jag inte bara kunna visa exempel på islamofobiskt beteende, utan också härleda hur detta är uttryck för islamofobi, per ordets definition. Det är omöjligt för mig.
Det råder dock ingen tvekan om att det pågår en omfattande smutskastning och generalisering av muslimer. Jag är istället kritisk mot begreppet för att jag vill ha precision. De flesta andra som ogillar det verkar dock göra det på helt andra grunder, som jag inte delar. Snarare är jag djupt kritisk mot deras inställning.
Jesper Räf
13 maj 2010 kl. 16.48Permalänk till denna kommentar
@Pelle Det där med dödsstraff är egentligen rätt så belysande (vilket du ju insett eftersom du använder det som exempel). :)
Folk är i regel mot dödsstraff så länge de inte drabbats av allvarligt våld på något sätt, åtminstone här i Sverige. Det är för att straff ur en "opersonlig" och "objektiv" synvinkel uppfattas som något brottslingen genomgår för att få upprättelse. Straff är alltså till för den som handlat fel, och för att den personen ska återfå sin moraliska status i samhället; man avtjänar sitt straff och sedan läggs brottet till handlingarna.
Hämnd är däremot till för offrets upprättelse. Brottslingen utsätts för någon typ av skada för att den som drabbats av brottet ska få upprättelse.
Hämndbegär har man bara om man känner sig personligen hotad eller drabbad av brottet ifråga. Medan dödsstraff inte är något bra sätt att skänka upprättelse åt en brottsling, eftersom de inte finns mera sedan (om vi inte tänker oss dödsstraffet som ett sätt att förlåtas av en Gud inför livet efter detta), så är dödsstraffet funktionsenligt som hämnd. Brottslingen ska betala och lida, och att inte få leva mera ser många som det högsta priset man kan betala.
Hämnd tror jag leder bara fel. Även den som drabbats av hämnd kommer känna hämndbegär, vilket utlöser en lång kedja av dumheter.
Jag tror inte att Lars Vilks är ute efter att vare sig straffa eller hämnas. Däremot är det många som känner hämndbegär mot honom. Det är fel.
Något jag glömde nämna i inlägget vill jag tillägga här. Det är att jag är högst tveksam till provokation så som Lars genomför den om det inte syftar till att uppnå dialog och samtal. Det konstruktiva elementet i att söka samtal och samförstånd kring gemensamma grundläggande övertygelser menar jag är en förutsättning för att medveten provokation ska vara oklanderlig. Hur det ligger till med detta i det aktuella fallet är jag inte insatt i, men om någon vet mera så är jag mycket intresserad.
Jesper Räf
13 maj 2010 kl. 17.02Permalänk till denna kommentar
karusell: Vad kallar du då alla de som tittar åt ett annat håll och låter muslimernas hot och angrepp mot yttrandefriheten stå oemotsagda i rädsla av att själva drabbas av deras hat?
Pelle
13 maj 2010 kl. 17.15Permalänk till denna kommentar
Vissa resonerar att man får säga vad som helst, så länge man inte kränker eller kritistera islam! IDIOTER!
Sluta tro på sagoböcker istället!
klartexten
14 maj 2010 kl. 02.12Permalänk till denna kommentar
@klartexten Tomma och insubstantiella ord för att komma från någon vars blogg heter "cut the bullshit". Vet du alls vad substans är?
Jesper Räf
14 maj 2010 kl. 06.44Permalänk till denna kommentar
Vilks lider av islamofobi, hoten mot honom själv är inte verkliga, mordhot, bränder och Danska skallar är ren inbillning
Islamofobi
15 maj 2010 kl. 15.58Permalänk till denna kommentar
Tolkat som sarkasm var det där faktiskt rätt kul. Problemet är bara att så fort man tar upp de här ämnena är sarkasmer omöjliga att skilja från sådant en del faktiskt lyckas mena, otroligt nog. Vilket gäller? :)
Jesper Räf
15 maj 2010 kl. 16.15Permalänk till denna kommentar
Det har ju i decennier varit tillåtet (ja, till och med påhejat av kultureliten) att kränka kristna, så då kan man ju knappast nu hävda att muslimer och judar ska vara undantagna.
Niklas
15 maj 2010 kl. 23.44Permalänk till denna kommentar
@Niklas Vilka »kultureliten« egentligen är brukar inte tåla granskning, så ordet är ganska värdelöst. Oftast används det bara som skuggfiende – en lika flyktig som pålitlig retorisk låtsasmotståndare vars åsikter egentligen aldrig företräds av någon. (Utom den som är politiskt korrekt, vem det nu är.)
Men låt gå. Jag anser att det är fel att kränka. Vem som kränker och vem som kränks är irrelevant. Jag anser däremot att den juridiska »default«-principen bör vara att detta ändå är lagligt. Allt det står i inlägget, som praktiskt nog kan läsas längre upp på den här sidan. Ingen här, vare sig någon som nämnts i inlägget eller någon som kommenterat detsamma, har företrätt någon »kulturelit« eller åsikten du angriper.
Detsamma gäller tyvärr flera (men inte alla) som kommenterat. Jag vill be er som kommenterar att hålla er till ämnet istället för att slabba ned med ilskna »Goddag yxskaft«-kommentarer. Den som vill saluföra egna åsikter helt utan koppling till vad jag skriver rekommenderas att skaffa en egen blogg istället. Det är gratis.
Jesper Räf
18 maj 2010 kl. 15.59Permalänk till denna kommentar
Du slår huvudet på spiken. Väl skrivet.
@Niklas: Du glömmer att de kristna som smutskastats smutskastades i kristna länder. Säger en del om skillnaden i reaktion.
@Dödsstraffsdiskussionen: Ni glömmer att straff även är till för att avskräcka. Nu är jag själv inte för dödsstraff, men stränga straff i allmänhet går att anföra på principen att de skall vara så pass avskräckande att man aldrig skall behöva använda dem. I övrigt, Jesper, väl fört resonemang även här.
Marcus
22 maj 2010 kl. 20.06Permalänk till denna kommentar
@Marcus Tack! :-) När det gäller den avskräckande effekten dammar jag gärna av det gamla roliga ordet varnagel, så att vi slipper undan så många flertydigheter av ordet straff som möjligt. Straff som avskräckare är utan vidare jämförbart med att spetsa förbrytarens huvud på en påle eller spika upp profeter och gudssöner på kors till allmänhetens varnagel.
Den tanken tycker jag också är i grunden dålig, eftersom den innebär att man straffar någon hårdare än vad som egentligen är rättfärdigat, i syfte att styra andra människors beteenden (till det bättre). Att utsättas för ett orättmätigt hårt straff är utan tvekan något som skapar hämndbegär hos den som utsätts, och kan inte vara annat än alienerande. Därför är det kontraproduktivt.
Hörde detta formuleras förbaskat bra härom veckan på Miljöpartiets kongress, av en jurist: Om hårdare straff verkligen hade fungerat, då hade USA varit brottsfritt.
Jesper Räf
22 maj 2010 kl. 20.49Permalänk till denna kommentar