Rabalder, förstås. I en intervju med Borlänge Tidning säger Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg att sexköp ska vara lagligt.1 I det här inlägget tänker jag inte säga vare sig bu eller bä om huruvida sexköp ska vara lagligt eller inte. Istället vill jag peka på en principiell fråga som plötsligt skulle bli väldigt akut om sexköp blev tillåtet.
Ponera alltså att sexförsäljning nu blivit ett vanligt yrke precis som alla andra. Den som säljer får tillgång till facklig organisering, a-kassa, pensionspoäng och hela faderullan. Bordeller dyker upp här och var i Sverige.
Nu råkar du bli arbetslös. Du skriver in dig som arbetssökande och börjar söka jobb. Efter ett par dagar hör din arbetsförmedlare av sig och berättar att en bordell söker efter nytt folk i din ålder och av ditt kön, och att kunderna är män och kvinnor av alla slag och läggningar.
Eftersom du inte kan tänka dig att sälja din kropp, åtminstone inte till vem som helst, så vägrar du söka jobbet.
Vilken är nu den rimliga konsekvensen av att du vägrat söka ett jobb som är tillgängligt för dig?
Tja, när man erbjuds ett jobb men nekar att söka, så bedöms man inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Då förlorar man rätten till a-kassa, »socialbidrag« och alla andra typer av bidrag och försörjningar.
Men är det rimligt?
Nu kanske just du som läser kan tänka dig att jobba på en bordell, förstås. Tänk dig då istället att det är din mamma, son eller din morfar till exempel. Eller varför inte någon som visserligen är vuxen, men som aldrig haft sex eftersom han eller hon väntar på »den rätta«. Du lär inte ha sämre fantasi än att du kan komma på någon vuxen person – verklig eller bara möjlig och hypotetisk – som du anser ska slippa undan, trots att ingen sjukdom eller krämpa föreligger.
Det behöver heller inte nödvändigtvis handla om sådana personliga och känslomässiga skäl som »jag vill inte« eller »jag vill vara oskuld«. Personen som nekar bordelljobbet kan också vara i ett förhållande, och anse att det är moraliskt fel2 att ha sex med någon annan än sin partner.
Alltså: är det rimligt att dra in alla typer av stöd från samhället för att man vägrar ett sådant jobb?
Nej, det tycker nog nästintill ingen, ens bland dem som förespråkar legalisering. Alltså finns det undantag från principen att man ska förlora rätten till ersättning om man inte fullt ut står till arbetsmarknadens förfogande. Orsaken är något så enkelt som att vissa saker får man inte tvinga människor att göra.
Men vilka? Vad är det som gör försäljning av sex så speciellt? Hänger det på huruvida man är kvalificerad? Om man till exempel aldrig haft sex förut, anser att det är moraliskt fel eller helt enkelt inte vill, är man olämplig och kommer sorteras bort i ansökningsprocessen då?
Nej, inget av det där lär vara något absolut hinder. Att kunna sälja sin sexdebut kan till och med vara en merit. Sex i någon form kan alla vuxna människor faktiskt ha. Att kunna ha sex är också allt som krävs för tjänsten som arbetsförmedlaren berättat att du ska söka.
Alltså finns undantag, och detta är ett av dem.
Med sådana undantag öppnas plötsligt nya möjligheter! Vad mer är det orimligt att tvinga någon som verkligen inte vill att jobba med?
Jag kan tänka mig flera yrken som väldigt många personer med olika övertygelser lär uppleva som direkt motbjudande, moraliskt fel eller kränkande att utföra, till exempel att jobba på slakteri (kanske bara att städa där), på ett ställe som kränger köttsemlor (typ Max), i en kyrka eller på en kyrkogård, på ett badhus där alla går lätt klädda, på ett krematorium eller bårhus, som anställd inom militären, som anställd på en städfirma anlitad av Edvard Unsgaard, som biträde någonstans där man måste expediera människor av utländsk härkomst, som telefonförsäljare, som sophämtare, på en mycket vänsterorienterad fackförening, på Radiotjänst, på en friskola, på Systembolaget, på ett arbete som kräver att man kör mycket bil, eller i ett yrke där man måste ha fysisk kontakt med någon av motsatt kön.
Du kan säkert komma på egna exempel som gäller dig personligen eller någon du känner.
Jag gissar att det inför nästintill varje tänkbart yrke finns någon eller några som hyser en stark olust utan att därför vara okvalificerade. Att utföra sexuella tjänster åt andra är alltså inte något särfall. Dem finns garanterat som hellre säljer sin kropp än jobbar inom andra branscher som redan förekommer lagligt i dag, och därför borde få slippa helt andra typer av yrken.
Poängen är alltså detta: Om vi låter försäljning av sexuella tjänster vara ett yrke som alla andra, men inte samtidigt accepterar att man ska förlora rätten till ersättning om man vägrar ta ett sådant jobb, då erkänner vi därmed att vi alla har rätt att neka sådana jobb som vi känner en stark känslomässig eller moralisk olust inför, utan att därmed förlora rätten till ersättning.
Nu kanske du tänker att om vi bara låter bli att acceptera sexförsäljning som laglig yrkesverksamhet, då slipper vi undan det här jobbiga problemet.
Men där har du fel. Problemet är principiellt, och därför finns det kvar i vilket fall.
Så slutsatsen gäller alldeles oavsett om vi häver förbudet på sexköp eller inte: Det är inte godtagbart att man förlorar rätten till ersättning om man vägrar söka ett jobb som man inte mäktar med. Om det sedan är på känslomässiga eller etiska grunder, det saknar betydelse.
- Nyheten återspeglas även i rikstäckande mummelmedia genom att TT-telegram och ett referat i Aftonbladet ↩
- Jag använder alltid orden moral och etik synonymt, så du kan lika gärna läsa »etiskt fel« som »moraliskt fel«. Det gör ingen skillnad. ↩
Som ni ser nedan (bland »reaktioner«) påpekade någon att sexsäljande mot ens egen vilja är ett brott mot den sexuella självbestämmanderätten. Jag svarade via Twitter, men glömde länka hit så att svaret listades här. Så här kommer det igen:
Jesper Räf
8 maj 2010 kl. 21.42Permalänk till denna kommentar
Undrar om det inte redan finns jobb som man har rätt att neka utan att mista ersättning? Har för mig att sådana nämnts vid dylika diskussioner, men kommer inte på nu några.
Niklas
9 maj 2010 kl. 01.24Permalänk till denna kommentar
Hej Niklas! Tack för påpekandet. :)
Jag har också en känsla av att det borde vara så, men jag har aldrig hört något om det. Däremot skulle specifika undantag för vissa yrken inte vara detsamma som vad jag argumenterar för i inlägget. Här handlar det ju istället om att nästintill vilket yrke som helst kan komma i fråga, beroende på hur den enskilde känner inför det.
Sådant som obeveklig blodrädsla på sjukhus räknas dock inte, eftersom det gör att man blir okvalificerad att klara uppgifterna. Jobben det istället gäller är dem som man kan sköta trots att man känner stark motvilja, känslomässigt, »magkänslemoraliskt« eller mera principiellt.
Jag minns till exempel att det för några år sedan ankades runt i media om en kvinna i Tyskland som först fick sin ersättning indragen, och sedan fick tillbaka den när media började skriva, efter att hon vägrat arbeta i baren på en bordell – alltså inte som »sextjänstekvinna«, utan bara i samma verksamhet. Hittar dock ingen länk till detta just nu.
I vilket fall så är jag intresserad av att veta vilka yrken som det finns undantag för i Sverige i dag, om de finns så som du hört. Ska rota runt litet vid tillfälle.
Jesper Räf
9 maj 2010 kl. 01.46Permalänk till denna kommentar
Jesper, jag fann exempel på en annan blogg.
Nakenmodell, strippa, underklädesmodell eller porrskådis är alla legala yrken men jag tror aldrig att myndigheterna skulle tvinga folk att ta ett sådant jobb. Det finns kanske ett regelverk som reglerar detta?
Jag håller med om att folk kan ha rätt goda skäl att avböja även andra jobb av de typer du räknar upp. Men den diskussionen borde gå att föra redan idag utifrån de jobb jag nämner ovan.
Niklas
9 maj 2010 kl. 02.05Permalänk till denna kommentar
Bra exempel! Min och gängse inställning när det gäller moralfilosofiska (eller om man så vill etiska) resonemang är att hypotetiska exempel egentligen inte behöver vara ens särskilt realistiska för att vara relevanta när man utvärderar principer och normer. Men det hjälper, och om det dessutom finns faktiska fall att peka på ger det frågan en mycket större relevans! Därför är jag väldigt tacksam. :)
Jag har fått bita litet i distinktionen mellan juridik och etik på Twitter angående det här inlägget, så något stycke om det vill jag klämma in också. Det är dessutom direkt relevant för vad du skriver om att diskussionen borde gå att föra redan i dag.
Vad jag argumenterar för är ett problem med principen om att man får indragen ersättning om man nekar ett jobb. Att undanta vissa yrken i den juridiska implementationen av en sådan princip är inte mera än en undanmanöver, i syfte att slippa de »i samhällets ögon« mest absurda konsekvenserna av principen.
Det principiella problemet finns alltså där alldeles oavsett hur lagen är utformad; så länge den principen ligger till grund för en lag, så är detta mycket relevant att diskutera, oavsett om man infört undantag för vissa yrken eller inte. Är principen dålig, så står lagen på skakig grund.
Jag är däremot inte sådan att jag raskt vill ta bort den bara för att den är illa underbyggd. Man måste byta upp sig, inte byta bort sig. I det här fallet ligger den möjligheten inte omöjligt långt utom räckhåll, som jag ser det.
Jesper Räf
9 maj 2010 kl. 13.12Permalänk till denna kommentar
Visst finns det principiella problemet kvar även om man undantar vissa yrken. Men som redan påpekats finns det problemet redan nu. Modeller som poserar nakna söks ibland via arbetsförmedlingen och det har varit uppe i media när folk anvisats sådana jobb. Det är inte samma sak, men det ligger inom samma kategori och jag tror de flesta kan känna en förståelse över att människor vägrar ta ett sådant jobb. Jag tror helt enkelt de flesta tycker det är orimligt att man blir av med ersättningen för att man vägrar den typen av jobb.
Däremot tycker jag det blir intressant med slakteri, hur fungerar det i praktiken? Jag kan tänka mig extremt många som aldrig skulle acceptera ett sådant jobb, oavsett kostnaderna ekonomiskt. Många tycker nog det är rimligt att dessa ändå uppbär ersättning, andra säkerligen inte. Men poängen från mig är alltså att det finns tre olika problem. Det ena är att man tvingas över huvudtaget att söka jobb man inte vill ha, det andra är att man tvingas ta jobb man mår emotionellt dåligt av och det tredje att man tvingas ta jobb som man anser vara oetiska.
Är det inte så att en individuell bedömning sker från Akassan i fall två dvs när personen anser att den skulle må väldigt dåligt av jobbet? Gällande prostituerade är detta nog fallet för en stor del, samma sak med slakteri för många människor. När det gäller tredje fallet så finns visst skydd mot tex politiska jobb, men där är väl där som stora problemet är dvs att folk faktiskt tvingas ta jobben? Om jag tycker det är oetiskt med slakteri så kan jag tvingas dit, men om jag däremot mår dåligt av det hela psykiskt så kommer det i en annan dager?
Gällande första, att människor tvingas ta jobb de inte vill så är det tyvärr en trist konsekvens av den trista synen som idag råder.
Camilla
15 september 2010 kl. 11.45Permalänk till denna kommentar
Hej Camilla! Precis så är det jag tänker. :-)
Det problem som kan tänkas uppstå, om man inte tvingade folk till att ta vissa jobb, handlar i grund och botten om samhällsnödvändiga arbeten som måste utföras men som ingen eller få vill utföra.
Hårddraget är det ett klassiskt skolproblem för utilitarismen: Om man genom att plåga ett litet barn kunde göra tusen människor lika mycket lyckligare vardera, som pojken blir olyckligare av tortyren, så skulle det vara en vinst för samhället. Får man göra så?
Och om det fanns ett yrke som, om det utfördes, skulle göra alla glada förutom dem som tvingades utföra det, är det då okej att tvinga?
Det enda som jag tror egentligen gör att vi fått för oss att människor måste utföra jobb som är "lediga", är den utbredda vanföreställningen att det är förbannat bråttom att öka den ekonomiska tillväxten så mycket som möjligt.
Vidare: Om samhället är sådant att ekonomisk tillväxt och dylik hetsjakt är nödvändigt för att vi ska leva tillräckligt goda liv, då är det något fel på samhällets utformning. Att samma mängd utfört arbete per person i dag, borde räcka även i morgon, är på något vis litet för självklart för att jag ska gå på den där bluffen. Och då har vi inte ens tittat på effektiviseringen som kommer till när man är fler om uppgifterna. :-)
Jesper Räf
15 september 2010 kl. 13.59Permalänk till denna kommentar