Ett levande fossil

Apropå valar och djupt vatten kom jag att tänka på den här.

Den blå kvastfeningen, även känd under sitt kanske mera smickrande namn havstofsstjärt, är något så märkligt som en avlägsen släkting. Tar vi en titt på resten av familjen så upptäcker vi att alla utom ett syskon är döda. Sedan länge.

Även de blå kvastfeningarna trodde man var döda och borta. Men 65 miljoner år efter att den sista skulle ha försvunnit, så dök en av dem upp ur havet igen, någonstans utanför Afrikas kust. År 1938 närmare bestämt. I dag antas färre än 500 kvastfeningar finnas i livet, och därför anses fiskarna akut utrotningshotade.

Till storlek och vikt blir de ungefär som människor, men lever i snitt tio–tjugo år längre än vi gör här i Sverige. Valet av miljö är också en annan; vanligtvis uppehåller de sig mellan 150 och 400 meter ned i havet mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar, men ibland får de för sig att simma både grundare och djupare. De äter fisk, bläckfisk och ål om nätterna, och vilar i djupa grottor på dagen när det är för ljust.

Förutom storleken har vi andra egenskaper gemensamma med vår fiskbrylling. Vi föder till exempel levande ungar och trivs i temperaturer mellan 14°C och 22°C.

Och så har de förstås händer.

Jo, kanske inte händer i konventionell mening förstås, men där inne i fenan finns faktiskt ben (eller egentligen brosk). För många miljoner år sedan, när andra arter av kvastfening fortfarande simmade omkring, så fanns det antagligen bland dem även kvastfeningar som så småningom skulle komma att labba sig upp på landbacken med dessa dugliga fenor.

Titta på din egen hand. Känn litet på den. Benen som finns där inne, de är i allt väsentligt likadant ordnade som benen på de här kvastfeningarna som kravlade sig upp. Tittar du på benen i en talgoxes vingar, en katts tassar, en grodas små märkliga händer eller vad det är, en hästhov, en grisklöv eller en apnäve, så ser man samma mönster.

Man skulle kunna säga att kvastfeningen är allas vår gemensamma förfader. Att det är en mycket primitiv fisk.

Då skulle man säga fel.

Däremot kan man säga så här. För många miljoner år sedan simmade en otrolig mängd olika arter av kvastfeniga fiskar omkring i haven. Några arter tillbringade mer och mer tid på land. Där rådde andra förhållanden, och evolutionen ledde dem att utvecklas i nya riktningar, bort från havet.

Samtidigt blev flera arter kvar i vattnen. Vår blå kvastfening har kanske inte förändrats lika mycket som till exempel en jaguar sedan dess, men en sådan sak gör den inte till någon primitiv fisk. Skulle du råka fiska upp en kvastfening, så är det inte en urtidsfisk du dragit upp. Fisken du i sådana fall håller i händerna finns ju i dag, inte för 65 miljoner år sedan.

Men i jämförelse med den blå kvastfeningen, så skulle man kunna säga att vi fiskar som låtit fenorna torka genom årmiljonerna tvingats till att utvecklas i alla upptänkliga riktningar, mer eller mindre i ren panik. Åtminstone bildligt talat. Det verkar som att förhållandena här uppe inte varit lika gynnsamma för oss som de varit där nere, eftersom vi ständigt bytt skepnader och flyttat omkring, medan kvastfeningen stannat där den är.

Värdesätter vi människans överlevnad? Jag tror de flesta gör det. Förmågan att bestå är något värdefullt hos en art. Kvastfeningen tycks hittills klara det där med att bli kvar rätt så bra, akut hotad eller ej.

Men hur är det med oss själva egentligen?

Vi är nog egentligen för många redan. När några forskare skrev en debattartikel i DN om att vi enligt FN:s värsta tänkbara-scenario kan komma att bli 134 biljoner människor på jorden (hur många? läs igen!), så uppfattades det som väldigt kontroversiellt.

När tidningen Neo intervjuade Maria Wetterstrand, så beklagade sig journalisterna mer eller mindre över att hon inte nämnde Arne Næss som ideologisk inspiratör, eftersom de tyckte sig ha hittat en sådan fantastisk angreppsvinkel via vad han sagt. Den som tycker vi är för många människor på jorden måste ju vara litet suspekt, och säkert fascist också, får man intrycket av:

– Jag har över huvud taget inte läst någon gammal politisk filosofisk litteratur, för jag tycker inte att det är särskilt relevant för många av de frågeställningar som finns i dag. Jag upplever ju att ett av de största problemen som ingen av de gamla ideologierna över huvud taget svarar på, det är ju frågan om hur vi ska klara resurshushållningen på planeten i ett långsiktigt perspektiv. Och där får jag ingen hjälp av dem. Alls.

Ett sådant svar är naturligtvis obekvämt i en intervju om ideologiska rötter, och därför sannolikt uppriktigt. Men det gör också att Maria Wetterstrand inte kan kopplas till de svårare frågeställningar som även gröna tänkare brottas med. Skulle hon exempelvis ha nämnt djupekologen Arne Naess, hade hans syn på nödvändigheten av radikal befolkningsbegränsning rest frågor om vad som skulle hända med barnbidrag, generös föräldraförsäkring eller att hjälpa barnlösa par med provrörsbefruktning.

Det är förstås inte någon lätt fråga att ta tag i. Men att det inte tycks finnas några bra lösningar på ett problem, innebär inte att problemet inte finns.

Man kan med Immanuel Kant i bakfickan invända att om det är omöjligt att genomföra något – i det här fallet att begränsa barnafödandet på ett moraliskt godtagbart sätt – så kan det inte vara något man moraliskt sett bör göra.

Kanske kan det inte ens vara något som man prudentiellt bör göra (ett ord jag lärde mig av en bloggläsare nyligen). Alltså av vanlig självbevarelsedrift.

Men det finns inget som helst fog för att hävda att problem, som till synes saknar lösning, egentligen inte är några problem. Problem utan lösningar är faktiskt också problem. Och allvarliga problem utan lösningar, de är om något snarare ännu mera allvarliga.

Vi är för många. I veckan meddelade exempelvis en gammal professor att människan är utdöd om hundra år. Jag skulle kunna rabbla upp vad han haft för sig under sin karriär för att försöka skänka påståendet auktoritet, men det skulle inte tjäna något syfte. Han vet kanske vad han pratar om, eller också gör han inte det. Det finns i vilket fall flera framstående forskare som åtminstone menar att vi kommer att råka mycket illa ut. Inte minst ekologer.

Själv tänker jag snarare att det inte tycks vara samma evolutionära tåga i oss som i kvastfeningen.

Vi har förstås vårt stora antal att ta itu med, men egentligen är det inte främst en fråga om hur många vi är, utan om hur stor påverkan vi har på resten av naturen. Vårt antal bidrar till olika saker som vi på något sätt måste upphöra med för allas och vår egen skull, till exempel klimatförändringar, och att vi förstör de ekosystem som håller oss och många andra arter vid liv.

Det är inte antalet som är problemet, utan konsekvenserna av vårt antal i kombination med hur vi lever.

Nästa år blir vi 7 miljarder människor på jorden. I veckan som gick rapporterades att FN i en rapport slutit sig till att vi måste bli veganer. Allihop.

Om vi istället skulle fortsätta äta så som vi gör i dag, så måste matproduktionen öka med 70 procent globalt till år 2050. Det skulle antagligen innebära att allt blev ännu värre än vad det redan verkar komma att bli.

Tar vi istället vara på all mat, och väljer att mer eller mindre upphöra med att äta kött, så skulle vi inte behöva öka matproduktionen i sådana omfattningar. Faktiskt så skulle vi kunna minska mängden mat istället, eftersom vi producerar ungefär dubbelt så mycket som vi egentligen behöver i dag. Samtidigt svälter en miljard människor.

Problemet med överproduktionen är bara att så mycket går förlorat. En del av maten slänger vi, och en annan del äter vi upp trots att vi inte behöver, eller till och med blir sjuka av det. Och så går en stor del åt till att föda upp köttdjur.

Att ändra på snedfördelningen av mat är fullt genomförbart. Där har vi alltså en lösning som redan finns, även om den förstås inte ensam är tillräcklig.

En annan sak vi kan ändra på är snedfördelningen av sådant som skapar trygghet. Trygga människor föder färre barn.

Människor som invandrar till Sverige från fattigare länder tar till exempel »med sig« ett större barnafödande hit, men efter ett par generationer här så är den borta. Då är de nere på vårt genomsnitt om strax under två barn per kvinna.

En minskande befolkning, helt av sig självt, tack vare trygghet.

Det finns faktiskt tillräckligt av vad som behövs åt alla. Det handlar om vilja, och inte minst vår vilja, här där vi har råd att göra vad vi vill. Och dessutom, eftersom överbefolkningens konsekvenser drabbar alla, även oss, så är den också allas problem. Därför är den globala snedfördelningen av mat, vatten, hälsa och allt som skänker trygghet allas problem – inte endast moraliskt, utan även av självbevarelsedrift.

Ditt, till exempel.

Men jag vill inte gärna stanna vid det. Då hade ju det här inlägget blivit nästan som ett hotbrev. Det finns nämligen en anledning till, som i praktiken kanske egentligen är den viktigaste.

Luta hakan i din vanställda kvastfena ett slag och tänk efter riktigt noga. Vad vill du ska hända de närmaste 65 miljoner åren? De närmaste tusen? Hundra?

Närapå vad du rimligen än kommer fram till, så är sättet vi lever på i vägen. Och detta är det avgörande: Vi har förmågan att inse att det är så.

För en ekosof eller djupekolog är det väsentligt att allt vi beslutar oss för att göra vägs mot de mål vi ytterst eftersträvar som kultur och samhälle. Vi måste alltså även känna att vi har några sådana mål och syften att sträva efter.

Med utgångspunkt i en samhällsordning byggd på tanken att vi gör saker i en strävan efter högre mål, så kan man utan vidare sluta sig till att vi har blivit indragna i kugghjulen.

Vi skaffade oss en ordning i samhället som skulle tjäna våra syften och hjälpa oss komma närmare våra mål, men har numera slarvat bort målen, och strävar istället efter att samhället ska gå fortare. Detta är, på ett ungefär, vad som vanligtvis menas med tillväxt.

I ett sådant liv finns inte tid för reflexion. Vi har aldrig tid att sätta våra handlingar i relation till våra högre mål. Vi har ju förresten inte några högre mål i vilket fall.

Av den anledningen är jag faktiskt ganska glad att Göran Hägglund väljer att kalla arbetstidsförkortning för ledighetspolitik. När man är ledig så tänker man djupare, och bryr sig mera om andra. Då känner man att man har råd att göra vad man faktiskt tycker är bra, istället för bara vad man måste.

Nu är det ju så, att enbart om man har mat, hälsa och känner sig trygg, så kan man egentligen vara ledig. Vill man skapa ledighet, så måste man tillgodose sådana behov.

Därför säger jag: På lång sikt behöver jorden och mänskligheten en världsomspännande ledighetspolitik.

Alla djur på bilderna jag visat är utrotade sedan de avbildades. Förutom kvastfeningen och människan förstås.

Klippet nedan är ur David Attenboroughs TV-serie Life on Earth. Det visar hur kombinationen av kvastfeningens fenor och lungfiskens lunga en gång i tiden tog ryggradsdjuren upp på land.