Eko-va? Logier, sofier och en -ism

God morgon! Roligt med litet ståhej för lilla mig, tycker jag. Det är ju inte särskilt vanligt med diskussioner inom politiken om vad min lilla kant av den gröna rörelsen håller på med. Därför passar jag på att försöka göra något slags reda i alla begrepp som dyker upp, men som ingen riktigt tycks kunna använda ordentligt.

Här är de svåra orden:

• Ekologism. En varierad och inte särskilt väldefinierad politisk ideologi, som bär upp det som kallas grön politik.
• Djupekologi. En uppsättning ståndpunkter, men också en rörelse. Den som åtminstone ställer sig bakom plattformen kan kallas djupekolog.
• Ekofilosofi. En akademisk och tvärfilosofisk disciplin. Någon som studerar eller sysslar med ekofilosofi kan kallas ekofilosof.
• Ekosofi. En personlig ekofilosofi, alltså ett eget förhållningssätt till (bland annat) människa och natur. Någon med en medvetet genomtänkt och uttalad ekosofi kan kallas ekosof.

Värt några kommentarer, inte sant?

Ekofilosofi

Ekofilosofi är inte någon filosofisk eller politisk övertygelse, utan en akademisk disciplin på samma sätt som ekonomi, ekologi, psykologi eller matematik. Fokus ligger på frågor som ekologin och filosofin har gemensamma, och i centrum finns problem rörande mänsklighetens plats i naturen.

Djupekologi

Till att börja med så är det många som säger sig ha svårt att skilja djupekologi från ekosofi. Men förhållandet mellan dem borde gå att reda ut.

Den djupekologiska plattformen är egentligen bara åtta påståenden. Ställer man sig bakom samtliga, så kan man i viss mån redan kalla sig en del av den djupekologiska rörelsen. Varför man instämmer i de åtta punkterna kan vara olika. Gör man det som till exempel kristen eller nyliberal kan man se sig som ytterfältare i rörelsen – vilket givetvis inte är någon nedsättande benämning i sammanhanget. Man bör – och vill troligtvis – formulera om punkterna på ett sätt som bättre stämmer överens med hur man själv tänker.

Vad som dock tydligast kännetecknar djupekologin, är dess motsatsförhållande till ytekologi. Det är nu det börjar bli litet knivigt. Det som i de här sammanhangen kallas för den ytekologiska rörelsen, brukar sägas omfatta dem som kämpar mot föroreningar och överutnyttjande av resurser, och har som centralt mål att bringa hälsa och rikedom till främst de människor som befinner sig i industrialiserade länder.

Man kan, enkelt uttryckt, säga att den ytekologiska rörelsen kämpar för att vi måste ta större miljöhänsyn, men utan att i övrigt kritisera samhället. Att rörelsen kallas »ytlig« är alltså inte tänkt som ett skällsord, utan en beskrivning av hur djupt samhällskritiken går. Kanske är grundekologi ett bättre ord, eftersom det engelska ordet som används är shallow (grund) istället för superficial (ytlig).

Djupekologin går alltså mycket djupare. Vad djupekologer egentligen är överens om har jag svårt att uttala mig om, men en central tanke är att vi alltid måste sätta våra metoder i relation till de yttersta mål vi har för samhället och kulturen.

Vidare är det en del av den djupekologiska samsynen att världen inte bara innehåller ekologiska system, utan att den också går att förstå enligt samma eller liknande principer. En klassisk men något fackfilosofisk beskrivning formulerades av Arne Næss år 1973:

a. Människan är inte inuti naturen. Istället består världen av relationer mellan ting, en »fullfältsbild«. Organismer är knutpunkter i ett spindelnät av allt levande, eller mera precist ett fält av intrinsikala relationer. En intrinsikal relation är sådan att om A och B står i intrinsikal relation till varandra, så är deras relation en inneboende del av både A och B. Utan relationen skulle vare sig A eller B vara samma saker längre. Det här synsättet upplöser inte bara konceptet människa-inuti-naturen, utan varje sak-i-miljö-koncept – förutom när man talar på ett ytligt eller preliminärt plan.

b. Biosfärisk egalitarianism – i princip. »I princip« därför att det i varje realistisk praxis är nödvändigt att i någon mån döda, exploatera och förtrycka.¹ Fältekologen utvecklar en djupt rotad respekt, till och med vördnad, för sätt att leva på och former av liv. Han eller hon når förståelse inifrån, ett slags förståelse som andra viger åt enbart medmänniskor och för en snävt avgränsad uppsättning av sätt att leva på. För fältekologen är lika rätt att leva och blomstra en intuitivt klar och självfallen sanning. Att begränsa den rätten är en antropocentrism² med skadliga effekter på människans egen livskvalitet. Denna kvalitet beror delvis på den djupa glädje och tillfredsställelse vi får av att vara nära andra former av liv. Försöket att helt bortse från vårt beroende och upprätta en herre–slav-roll har bidragit till människans fjärmande från sig själv.

Det är vad som kanske kan sägas om vilken uppfattning som mest kännetecknade den djupekologiska rörelsen då. Vad som däremot är aktuellt i dag bland dem som kallar sig djupekologer är jag inte helt klar över. Rimligtvis är grundtanken densamma.

Själv ställer jag mig bakom åtminstone plattformen, mer eller mindre i det skick jag publicerat den här, vilket är mycket nära originalet. En mera ingående förklaring av hur jag förhåller mig till de djupekologiska tankarna skulle kräva en hel del tid att sätta på pränt. Men det lär väl hända någon gång, så som jag härjar här. :-)

Nå. Det var den krångligare biten av inlägget.

Ekosofi

Att förklara förhållandet mellan djupekologi och det som kallas ekosofi är lättare.

En ekosofi är en personlig ekofilosofisk uppfattning. Så är det inte bara för att det går, utan för att någonting annat vore omöjligt. Ens egen ekosofi anknyter nämligen till djupet av det omedvetna, till vilka vi i grunden är som personer och till våra unika liv. En ekosofi kan komma i vilken form eller färg som helst, mer eller mindre endast under förutsättning att den avhandlar människans relationer till resten av naturen, samt att den gör det på ett sätt som i någon mån inbegriper ställningstaganden från olika filosofiska fält – framför allt ontologi (som också kallas metafysik och handlar om vad som faktiskt finns), epistemologi (som även kallas kunskapsteori och handlar om hur vi kan veta saker) och etik (som också kallas moralfilosofi och handlar om rätt och fel).

En djupekolog har alltså sannolikt en ekosofi, men det är inte egentligen nödvändigt. I praktiken är många ekosofer även djupekologer, men inte heller det är någon nödvändighet. Det lär sannolikt finnas dem som bara är det ena eller det andra.

Som sagt är det dock ofta svårt att sära djupekologin från ekosofi, mest av rent praktiska skäl. Som sagt så är många uttalade ekosofer är även djupekologer i någon mån.

Ekologism

Är det den svåraste nöten att knäcka, kanske?

Det finns några sätt att söka information om vad ekologism är, till exempel en bok som jag inte läst ännu, ett något snurrigt avsnitt av filosofiska rummet och en NE.se-artikel.

I den följande beskrivningen utgår jag ifrån den längre artikeln på NE.se (som endast är tillgänglig för prenumeranter). Orsaken är inte minst att jag faktiskt först på senare tid förstått något av vad ordet betyder – i min lilla värld är det inte ens årsgammalt.

Ekologism är tänkt som beteckning på den framväxande ideologi som gröna politiska partier och miljögrupper världen över utgår ifrån. Begreppet ekologisk balans samt människans beroende av sådan står i centrum. Ekologismen innefattar en kritisk inställning till det moderna industrisamhället och den okontrollerade världsmarknaden, som ständigt ökar risken för allt värre miljökatastrofer.

Man är kritisk mot tanken på en ständig ekonomisk tillväxt, och har istället hållbar utveckling som mål. Metoden för att ställa om samhället till ett hållbart skick, och återställa ekologisk balans, är politisk handling, bland annat genom miljöskatter, lagstiftning eller importkontroller. Decentralisering av makt och ansvar, samt främjande av nära och stabila relationer människor emellan är grundläggande principer.

Ekologismen ska, enligt NE.se, ha motvilligt godtagit den representativa demokratin, men i grund och botten är direktdemokrati och beslutande folkomröstningar starka ideal. Detta inte minst på grund av en stark känsla för individernas rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Direkt och icke-våldsam aktion är ett viktigt medel.

Allt det ovanstående är förstås en fråga om försök att beskriva språkbruksdefinitionerna av orden. Alltså kan förklaringarna stämma mer eller mindre väl överens med hur orden faktiskt används. Respons är välkommen!

Aktuell kritik mot ekologismen

I Sverige är debatten om ekologism konstig. Här är det mest ett par–tre liberaler, och nu senast ett par(?) socialister, som gapar om hur fascistiskt eller fundamentalistiskt religiöst ekologism är. Naturen är Gud, en kille som gjorde skolmassaker i Finland är hans apostel, och filmen Avatar är bibel, har det hetat. Med Ayatollah Wetterstrands godkännande också, förresten.

Diskussionen vore egentligen både intressant och rolig att föra. Att det här till stor del handlar om ett slags ironiskt trams är självklart. Problemet är att det placeras mitt i en valrörelse i rikstäckande media, samt att det i någon mån ändå är allvarligt menat – och antagligen i ännu högre grad uppfattas på det sättet. Därmed kan man prata om fördumning, förlöjligande och skitsnack.

Ändå finns det förstås några korn av substans.

Det fundamentala misstaget som de menar att ekologister gör, är att de separerar det »naturliga« från det »onaturliga«. Det som människan skapar i dag är onaturligt, medan naturen är naturlig om vi inte förstör den. Vidare så menar de att eftersom ekologister anser att naturen har ett egenvärde, så måste den onaturliga människan ha ett lägre värde. Detta tar de avstånd från, och hävdar att bara människan har något inre värde.

Förutom det logiska felslutet i den kritiken (att någonting har ett egenvärde innebär inte att någonting annat är mindre värt), så ligger i botten ett mycket värre misstag.

Om endast människan har något värde i kraft av sig själv, så krävs också att hon på något sätt är i grunden och radikalt annorlunda. Skulle det vara så att någon av åsikterna är verkligt religiösa, vilket jag själv inte tycker, så är det sannolikt föreställningen att bara människan har något eget värde; det finns nämligen vare sig empiriska skäl, eller något annat än mycket svaga rationella argument för saken.

Dessutom leder idén till absurda konsekvenser, vilket jag varit inne på tidigare. För dem som inte förstört sig med filosofistudier vill jag tillägga, att om någonting leder till absurda konsekvenser, då är det kört.

Två alternativa positioner som är svårare att avfärda, är dels åsikten att ingenting har något värde alls, och dels åsikten att allt levande eller upplevande har ett inre värde. Tanken att allt levande har ett egenvärde är i stort sett förenlig med tanken att naturen har ett egenvärde.

I slutändan bygger kritiken ändå till stor del på att man plockar litet av varje, ur en mängd olika idéströmningar som råkat falla under samma paraply, för att försöka få ihop något slags argument. Av exempel på kritik enligt den här modellen framgår ganska tydligt att det mest bara handlar om en enda stor härva av betydelseglidningar och guilt-by-association.

Så en fråga jag ropar ut till alla ekoliberaler, ekosocialister, vad de nu är i Centern, och förstås alla andra, det är: Vore det inte mycket roligare utan bajs-kastandet?

Delar man målsättning kan man väl lika gärna dela kampen också? Här i min hörna brukar vi ju säga att fronten är både bred och djup. :-)

1. Den nödvändighet som avses är till exempel att vi inte kan leva utan att döda växter, råka trampa på myror och så vidare. ↩
2. Antropocentrismen är övertygelsen att människan är centrum av universum, på ungefär samma sätt som en hårdför svensk nationalist betraktar »svenskar« som universums centrum. ↩