Jag har fått för mig att jag i några inlägg framöver ska titta litet närmare på olika argument emot ett stärkt djurskydd, med anledning av att Djurrättsalliansen presenterat resultatet av sin minkfarmsgranskning.
Argumenten kommer i alla möjliga former, men inget av dem är särskilt bra. I mitt första inlägg så rotade jag reda på principen att ekonomisk lönsamhet berättigar lidande för djuren, och att den principen ligger till grund för hur den nuvarande regeringen hanterat saken.
Detta går för övrigt även att utläsa ur Centerpartiets pressmeddelande om minknäringen från 2006, där man berättar att man räddat den undan de förfärliga djurskyddskraven.
Detta är det andra inlägget i den lilla serien. Här ska jag ta upp fluffet, alltså de där grejorna som man säger för syns skull, trots att de saknar innehåll eller relevans.
Rötäggen
»Det finns alltid rötägg« meddelar Jordbruksverkets djurskyddschef Björn Dahlén.
Jordbruksverkets djurskyddschef Björn Dahlén säger till TT att han inte har sett Djurrättsalliansens granskning.
– Men gör man en sådan här undersökning kan jag mycket väl tänka mig att man hittar saker som inte ser bra ut och de ansvariga måste givetvis förklara sig. Det finns alltid rötägg, säger han.
När det gäller minkfarmarna som Djurrättsalliansen tittat på, så tycks påståendet vara extra sant, eftersom nästintill varenda en verkar vara rötägg.
Å andra sidan är det givetvis därför djurrättsmotståndarna gärna pratar just om rötägg. På så vis antyder man ju att problemen egentligen är mycket få och sällsynta, och att det är något alldeles särskilt märkligt med just de där undantagen. De är liksom oförbätterliga och saknar alla moraliska fibrer, så det är bara att sucka, ta avstånd och kanske sätta dit dem litet grand.
Men i det här fallet verkar de där »rötäggen« vara ganska många, och ungefär detsamma är rimligtvis fallet när det gäller grisfabrikerna. Det är värt att notera att det inte är Djurrättsalliansen som ger sig på enskilda personer genom att prata om rötägg, utan politiker. Djurrättsalliansen talar istället om systemfel, och riktar sig direkt till politikerna.
Nåväl. För diskussionens skull kan det ändå vara värt att hitta på en hypotetisk bransch, där problemen faktiskt är mycket få. Är det i ett sådant fall inte relevant att prata om enstaka rötägg, då?
Nja, djurskyddslagen finns ju till för att garantera att inga djur missköts alls. Så länge det finns sådana här »rötägg« inom olika näringsverksamheter, så är lagar och åtgärderna för att den ska efterlevas alltså otillräckliga. Och om det alltid finns rötägg, då är de följaktligen alltid otillräckliga.
Men sedan är det inte nödvändigtvis så. Det finns nog inte alltid rötägg, vad man än gör. Påståendet är egentligen inte tänkt att vara meningsbärande, utan istället är det någonting som man säger bara för syns skull.
Branschen bör självsanera
Även detta pratar Björn om en del. Så här säger han:
Enligt Dahlén hade pälsnäringen ett regeringsuppdrag att göra förbättringar för djuren och att dessa skulle vara genomförda 2010.
– Vi har inlett en diskussion med pälsnäringen och det är saker på gång. De har tagit fram ett första utkast till djuromsorgsprogram.
Dahlén säger att om inte skyddet för minkarna fungerar kan det bli fråga om en påtvingad utveckling eller till och med en avveckling för pälsnäringen.
– Vi ska titta över de föreskrifter som reglerar hållande av pälsdjur. Det finns redan sådana i dag men de räcker inte utan måste troligen kompletteras. Och det arbetet kommer att börja i höst, säger han.
Om han menar allvar med att utebliven självsanering kan komma att leda till åtgärder eller inte, det är irrelevant här. (Men förhoppningsvis är det förstås allvarligt menat.)
Från Kristdemokraterna uttrycks ungefär samma tanke:
Kristdemokraternas talesperson i jordbruksfrågor, Irene Oskarsson, anser att pälsnäringen nu måste ta sitt ansvar för att förbättra förhållandena på minkfarmerna.
"Bilderna på vanvårdade minkar upprör med rätta. Det är inte acceptabelt att det ser ut som det tydligen gör på vissa håll. Nu måste näringen ta sitt ansvar för att visa att man kan anpassa verksamheten efter djurens behov", säger hon i ett pressmeddelande.
Det här påståendet är så vanligt att det faktiskt blivit till förd politik, trots att det helt saknar innehåll.
Pälsdjursutredningen från 2003 slog det fast att pälsdjursbranschen skulle genomföra stora förbättringar inom djuromsorgen, och om förbättringarna inte var genomförda 2010, alltså i år, skulle man diskutera näringens vara eller icke vara.
På Jordbruksverket är man inte nöjd med den redovisning som man hittills fått in från pälsdjursbranschen, utan väntar på ytterligare material som ska vara inne i september.
Vad är det då som är problemet? Om en bransch överlag inte lever upp till djurskyddslagen, är det då inte alldeles mitt i prick att ge dem i uppdrag att självsanera?
Nej! Djurskyddslagen är som bekant en lag, och uppdraget att »självsanera« gavs underförstått redan i och med att lagen stiftades för 22 år sedan. Att självsanera är nämligen i allt relevant exakt detsamma som att efterleva gällande lag.
I praktiken är en uppmaning att självsanera alltså inget annat än en uppmaning att följa lagen. På vilket sätt tillför det någonting? Är alla inte redan införstådda med att man ska följa lagen?
Jo, och det här pratet är bara fluff; det är någonting man säger när man inte har någonting substantiellt att bidra med. Och tydligen tyckte även den förra regeringen att ingenting alls var en vettig åtgärd. Som tur är kom de att tänka om i och med lagförslaget som de borgerliga röstade ned 2007.
Djurskyddet är redan bra
Det är någonting som upprepas av olika regeringsföreträdare, om och om igen. Egentligen är det förstås ett förtäckt sätt att säga att avslöjandena ger fel intryck, att problemen inte finns och att vi därför inte behöver göra någonting.
Skulle det sägas rakt ut, då skulle det dock inte låta särskilt bra. När kritiken går ut på dels att djurskyddet inte efterlevs, och dels att det inte är tillräckligt, så är det inte något särskilt bra motargument att bara påstå att skyddet är tillräcklig och fungerar bra. Hade det varit tillräckligt, så skulle ju de missförhållanden som alla med egna ögon kan se inte finnas. Rent logiskt, alltså.
Därför måste man försöka smyga in påståendet samtidigt som man accepterar det bilderna visar. I gårdagens Aktuellt-sändning var det Erik A. Andersson från Centerpartiet, som försökte sig på det där:
Lennart Persson: Erik, vad säger du när du ser de här bilderna då?
Erik: Jag tycker det är riktigt illa, och det vi ser, det uppfyller ju inte den svenska djurskyddslagen, den lag som vi är stolta över att den finns till skydd för djuren och till gagn för djuren.
Vi är stolta över lagen, säger regeringsföreträdaren. Om det verkligen stämmer, så är det inte särskilt svårt att förstå varför det ser ut som det gör. När lagar och föreskrifter inte räcker till så hade kanske en litet mindre stolt regering kunnat mäkta med att ändra på dem.
Och varför är de så stolta, då? Givetvis för att de lyckats behålla dagens djurskydd trots att det är så förfärligt jobbigt. Det måste ju handla om en förfärligt svår kamp, om det faktiskt ska vara någonting att vara stolt över.
Så åt vilket håll är det de kämpar? Tja, det lär inte vara för att skärpa djurskyddet, eftersom de knappast skulle ha mött något politiskt motstånd på den punkten. Alltså är de med andra ord stolta över att de lyckats få till ett så här pass dåligt djurskydd, trots det tuffa politiska motståndet.
Eller så är det förstås bara något de vräker ur sig för syns skull, när de inte har något väsentligt att säga.
Framöver kommer det dyka upp fler inlägg där jag tar upp olika argument emot ett tillräckligt bra djurskydd.
