När en kommun vill köpa in mat till förskolebarn, så preciserar de givetvis vad det är för mat som ska köpas in. Till det implicita hör exempelvis att maten ska vara tjänlig som människoföda och inte smaka soppåse. Till det explicita hör antagligen sådant som de lagstadgade kraven om näringsriktighet, att maten ska vara ekologisk eller kanske vegetarisk, eller till och med att det ska vara si och så många kilo fisk, standardmjölk eller knäckebröd av det ena eller andra slaget, laktosfri mat till mjölkallergiker och så vidare.
Nog förvånas väl ingen över detta, för det finns inget märkligt i tanken att köparen bestämmer vad som ska köpas. Jag menar, tänk om kommunen beställde hundra kilo morötter men fick grillkorv istället? Ett företag som vunnit en sådan upphandling av morötter skulle knappast leverera hot dogs, och försvara det med: Lägg er inte i våra produktionsmetoder! Ni har ingen rätt.
Inte heller borde det vara möjligt för någon grillkorvsleverantör att dra en kommun, som köpt dyra morötter av något annat företag, inför rätta, av den anledningen att leverantörens egna mjölfettstänger av korvkaraktär är billigare, och att det därför handlar om en felaktigt genomförd offentlig upphandling.
Förutom på en enda punkt, tydligen.
Det råder stor osäkerhet bland de kommuner som vill ge barn och äldre mat som har producerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Den största svenska grossisten, Servera, har systematiskt dragit kommunerna inför rätta och domstolarnas beslut är motstridiga.
Vad är det då för fel, menar Servera, på kraven som ställs i upphandlingarna? På vilket sätt är "fläsk" en produkt kommuner gärna får köpa, medan en beställning på "mindre plågat fläsk" på något olagligt vis "snedvrider konkurrensen och utestänger utländska producenter"?
Marknadschefen på Servera, som heter Nils Berntsson, förklarar så här för Ekot:
– Det här handlar inte om djurskyddskraven – det är inte det som det handlar om, vi har inga problem med det, det är en självklarhet att man ska ha högt ställda djurskyddskrav – utan det handlar om att man inte kan säkerställa och verifiera.
Onödigt långa krumbukter för att bara få sagt att de inte lägger sig i hur djurskyddet ser ut i produktionsledet, tänker jag. I ett annat inslag i Ekot invecklar han saken så här istället:
– Vi ser problemet med den praktiska tillämpningen av lagen om offentlig upphandling och problematiken handlar om att man måste kunna säkerställa och verifiera de krav som ställs i upphandlingar. Där ser vi av praktisk erfarenhet att man inte har kunnat göra det i alla lägen.
Reder man ut krumelurspråket han försöker gömma sig i, så blir det ungefär så här: Vi kollar ju inte så noga vad vi levererar, och därför utsätts vi för olaglig konkurrens, om någon beställer så detaljerat att vi måste titta närmare på saken. Vår ignorans är en konkurrensfördel som inte får begränsas!
Med den inställningen borde de givetvis inte ha några köpare alls, vilket kanske är förklaringen till varför de ropar på domstol hela tiden.
För givetvis måste alla, även kommuner, få precisera sina beställningar och upphandlingar, åtminstone så länge det gäller sådant som alla har möjlighet att producera. Djurskyddsmjölk kan lika gärna tappas upp i Thiruvananthapuram som i Sundsvall.
Att djurskyddskött sedan är en underkategori till kött, har lika stor betydelse – alltså ingen betydelse alls – som att morötter och hot dogs båda är underkategorier till mat, eller hur man nu vill systematisera saken – det är inte okej att kräva att få leverera det ena när beställningen gällde det andra. Kraven på djurskydd eller miljövänlighet är alltså marknadsproblem i samma utsträckning som beställningar på morötter snedvrider konkurrensen till mjölkorvsfabrikanternas nackdel. Det är helt enkelt trams.
Avgränsningen av djurskyddskrav som marknadsvidriga kan kanske verka som ett helt godtyckligt undantag från principen att köparen bestämmer vad som ska inhandlas, men i själva verket måste det vara ett fullt avsiktligt genomfört undantag. Dylika tokerier uppstår inte av någon slump, och bakom finns förstås ett beslut om att djurskydd ska vara irrelevant vid offentlig upphandling. För man kan faktiskt fatta beslut även om man inte fattar något i övrigt.
Varför sedan sådant som är sämre för miljön, produceras under plågsammare förhållanden eller är av sämre kvalitet ska vara billigare, till och med när det krävs subventioner för att vara så, det är en annan och större fråga. Detsamma gäller varför konkurrens ska vara viktigare än det mesta av allt annat man kan bry sig om istället. Det kan ju knappast vara för kvalitetens skull, eftersom kvalitet gärna kompromissas bort till förmån för konkurrens.
