På måndag presenterar regeringen sin kärnkraftsproposition, som helt river upp folkomröstningsresultatet från 1980 och tillåter byggandet av nya kärnkraftsreaktorer. Villkoren för att en ny reaktor ska få byggas är flera, bland annat:
- att det totala antalet reaktorer i Sverige inte överstiger tio,
- att nya reaktorer endast byggs där gamla redan finns, och
- att staten inte subventionerar ett jota.
I samma veva föreslås ytterligare en förändring av förutsättningarna för kärnkraften:
- att skadeståndsnivån höjs från tre till tolv miljarder kronor.
Det här inlägget handlar först om min egen inställning i kärnfrågan, sedan om subventioner, kärnkraft och litet grand om omröstningen i juni då flera centerpartister överväger att rösta ned regeringens proposition så att byggförbudet ändå inte upphävs.
I förbigående har jag i tidigare inlägg nämnt här att jag är kluven i kärnfrågan. Visserligen är min grundläggande inställning klar: Marknadens efterfrågan på energi är inte samma sak som mänsklighetens energibehov, vilket kan visas med nästan löjeväckande simpla tankeexperiment. Ett bättre samhälle utan kärnkraft är både tänkbart och möjligt, och bättre liv för alla är förenligt med kraftigt minskade energibehov.
Mina tvivel bottnar istället i kortsiktig pragmatik. Är det genomförbart, inräknat alla olika intressen och opinioner? Om svaret ligger närmare nej än ja så kan det vara bättre med en övergångslösning, ungefär på samma sätt som etanolbilar. Kärnkraftsglada Folkpartiet har hängt upp sin argumentation på det politiska läget i Ryssland och den globala uppvärmningen – tydliga argument för kärnkraften som enbart en övergångslösning – men förespråkar i grund och botten att fortsatt framtida drift är problemfri.
Det gör förstås inte jag. Driften har redan i dag problematiska konsekvenser, men det finns också både omedelbara risker och långsiktiga osäkerheter. Att betrakta kärnkraften som övergångslösning innebär att se den som ett nödvändigt ont. Naturligtvis kan man invända att om alla i morgon plötsligt förändrade sin energikonsumtion, så skulle vi kunna stänga också det fåtal reaktorer som är igång för tillfället. Men vad händer om vi inte ställer om?
För mig finns ytterligare tre villkor för att kärnkraft ska vara okej:
- Driften ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
- Uranbrytningen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
- Slutförvaringen ska vara absolut säker, eller riskerna rättfärdigade.
- Driften ska även vara rättfärdigad ur ett globalt rättviseperspektiv.
De här villkoren är svåra att nå upp till.
5. Driften är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Att skadeståndsnivån höjs till tolv miljarder ser jag inte som något tecken på att driften är säker, utan på att den är osäker. Annars hade det inte behövts någon skadeståndsnivå alls. I Sverige har vi haft ganska allvarliga tillbud, till exempel Forsmark 2006 eller Ågesta 19691. Skulle något hända finns ingen summa pengar som kan väga upp förlusterna. Man kan inte köpa sig fri från cancer, muta naturen att återgå till ett oförstört skick eller betala bort en missbildning på ett spädbarn.
Kan skaderisken ändå rättfärdigas? Ett rättfärdigande förutsätter att samtliga som kan drabbas är införstådda med risken och samtycker. Jag är mycket tveksam till att detta är möjligt i någon godtagbar utsträckning, ens om vi låtsas att bara de vuxna som kan föra sin egen talan och är tillräckligt insatta är de enda som har något egenvärde. De flesta instämmer ju sannolikt i att även barn, framtida generationer och (med litet betänketid) åtminstone några djur har ett egenvärde, och därmed borde få ge sitt samtycke eller hållas borta från all skaderisk. Något sådant går inte att få till.
6. Uranbrytningen är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras. Här gäller till stora delar samma argument som ovan. Uranbrytning är jävligt farligt, och just nu beter vi oss som postkoloniala svin och låter fattiga i andra delar av världen bita i den sura kräftan. Brytningen diskvalificerar alltså även enligt det åttonde villkoret.
Ett tillägg kan dock göras här. Vi kan bryta uran i Sverige. Att förespråka svensk kärnkraft men inte svensk uranbrytning är helt inkonsekvent. Jag är visserligen övertygad om att kärnkraftsbruket på lång sikt inte kan rättfärdigas principiellt, men i och med min tvekan kring dess kortsiktiga nödvändighet, så träder ett mycket tydligt moraliskt villkor fram: Allt uran vi behöver ska vi bryta här på hemmaplan. Det är vi som har eventuell nytta av kärnkraften som ska ta riskerna, inte någon annan. Allt annat är helt på tok.
Lägg märke till att svensk uranbrytning inte på långa vägar rättfärdigar riskerna. Däremot blir de marginellt mindre orättfärdiga.
7. Slutförvaringen är omöjlig att rättfärdiga, både moraliskt och enligt grundläggande demokratiska principer. Med flera hundra tusen år av farlighet framför sig, kan riskerna inte omintetgöras. Det är helt enkelt omöjligt. Vi vet inte hur många miljarder människor det handlar om som inte får säga sitt i frågan, trots att de utsätts för risken. Breddar vi perspektivet bortom enbart mänskligheten så blir det bara ännu värre.
För de allra flesta är det självklart att man, om man vill utsätta någon annan för betydande risker, bör ha deras medgivande. När det gäller framtida generationer är detta omöjligt. Därtill är det en grundläggande demokratisk princip att man alltid ska eftersträva att de som påverkas av ett beslut är delaktiga i beslutsprocessen. Även detta är givetvis omöjligt.
Hur betydande risker vi egentligen utsätter framtida generationer för vet vi inte alls. Därför är det enormt ansvarslöst att inte tillämpa en försiktighetsprincip, utan istället chansa på att allt kommer ordna sig när vi försvunnit och förmultnat. Även om kärnkraften kanske är bra för oss, så är den ett problem för väldigt många fler. I och med att vi för egen vinnings skull utsätter framtida generationer för risker, så kan man på sätt och vis hävda att vi själviskt utnyttjar inte bara jordens fattiga, utan även en mängd människor som ännu inte finns.
8. Kärnkraften kan knappast rättfärdigas ur ett globalt rättviseperspektiv. Tio reaktorer på strax under tio miljoner svenskar. Omräknat till sex och en halv miljard människor, ger detta fler än 6500 reaktorer. Vi verkar dessutom tänka oss att energibehovet per människa ska öka istället för att minska, även här i Sverige. Dessutom blir vi bara fler och fler på planeten. Hur säker kan driften bli med så många reaktorer? En kärnkraftsolycka är alltid global. Att sätta ett tak på antalet reaktorer i Sverige är inte godtagbart.
Det enda sättet att rättfärdiga kärnkraften är att sätta ett globalt tak. Att bara bygga där gamla reaktorer redan finns är därför helt fel. Om någon har rätt till kärnkraft, så är det inte bara vi.
Föreställningen att vi har rätt att dra nytta av vårt teknologiska och ekonomiska övertag gentemot den fattiga delen av världen, och därmed fylla hela riskkvoten själva för egen vinning, bygger på ett kollektivistiskt skuldtänkande. Det tänkandet går ut på att fattiga i dag ska skylla sig själva, som inte drog igång en industrialisering för hundratals år sedan.
Den här synen på hela nationalstater som moraliskt ansvariga individer, ligger förstås nära till hands för en klassisk fascist. Här i Sverige tycks tankens främsta företrädare dock vara förmenta liberaler, samt den (åtminstone fram till valet) mestadels utomparlamentariska brunhögern.
Min principiella inställning till kärnkraften, liksom den kluvna kortsiktigt pragmatiska, har varit oförändrad ganska länge. Nu har mer information kommit ljuset, som åtminstone jag inte kände till tidigare. Det verkar som att kärnkraften inte klarar sig utan statligt stöd, skriver den brittiska energiprofessorn Stephen Thomas i Dagens Industri:
Många är av den uppfattningen att nya reaktorer faktiskt kommer att konstrueras på marknadens villkor i Sverige. Så kommer det med största säkerhet aldrig att bli.
I resten av världen har den kärnkraftsrenässans som förutspåddes för drygt tio år sedan helt kommit av sig – inte på grund av trög byråkrati eller politiskt motstånd, utan för att den stött på ekonomiska betongväggar.
Utan subventioner, statliga garantier, eller möjligheter att skjuta över de höga kostnaderna på någon annan aktör, har ny kärnkraft visat sig vara en ekonomisk omöjlighet.
I en intervju i Ny Teknik säger han:
I USA har inga nya kärnkraftverk byggts på 30 år. I Europa har bara två beställningar av nya reaktorer genomförts – Olkiluoto i Finland och Flamanville i Frankrike.
– Erfarenheterna från Olkiluoto och från beräkningar för nya reaktorer i USA, visar att konstnaden per kilowatt ny kärnkraft ligger på 5000–6000 dollar. Det är fem–sex gånger så mycket vad som kärnkraftsindustrins kalkyler talade om för tio år sedan, säger Stephen Thomas till Ny Teknik.
Jag hittar en artikel av Anton Steen på EcoProfile:
De Svenska kärnkraftförespråkarna tycks fortfarande leva i tron att kärnkraften är "too cheap to meter", vilket yttrades i kärnkraftens ungdom. En siffra som har använts flitigt i den Svenska debatten är 27 öre/kWh som kommer från en Elforsk-rapport från 2007. Denna rapport bygger på det franska företaget Areva's offert till Finska staten för bygget av Olkiluoto 3 och låg på 3 miljarder Euro. Som de flesta känner till har båda parter stämt varandra efter att bygget blivit många år försenat och kostnaderna skenat till snart 6 miljarder Euro.
Oberoende bedömare anger också betydligt högre kostnader än de 27 öre som Elforsk anger. Citigroup Global Markets säger att elpriset måste ligga på minst 65 öre/kWh för att en kärnkraftinvestering skall nå breakeven. Svensk Energi [PDF] har räknat med att kärnkraften från Olkiluoto kommer att kosta 50 öre/kWh. Keystone Center anger en kostnad på mellan 58,4 öre och 80,3 öre. MIT säger 61 öre. World Energy Outlook 2009 säger över 50 öre men har också med exempel på reaktorer som ser ut att bli betydligt dyrare än så. Jag har i en tidigare artikel här på Ecoprofile visat på kostnader för kärnkraft på 48 öre/kWh.
Det tredje av regeringens villkor, alltså att kärnkraften ska drivas utan statliga subventioner, verkar alltså vara en kullkastare; det kan vara omöjligt! I en uppföljande kommentar skriver Anton:
Om man tittar på data från NordPool ser man att de senaste 10 åren har elpriset varit över 65 öre 5 månader av 120. Om en reaktor nu kostar så mycket finns det inga investerare som skulle ta den risken. Då måste man kunna få bort den risken genom ett garanterat elpris på något sätt, likt elcertifikaten. Men eftersom man nu har lovat att kärnkraften inte skall subventioneras på något sätt blir detta svårt.
Via Alliansfritt Sverige hittar vi åtminstone en centerpartist, riksdagsledamoten Karin Nilsson, som tagit fasta på detta:
I det fall en byggnation ska bli av ska det ske helt utan statliga pengar. Inga pengar varken direkt eller indirekt. Bolaget måste dessutom avsätta 12 miljarder i en fond för omedelbara åtgärder vid en olyckshändelse och utöver det återstår ett obegränsat ekonomiskt ansvar.
Professor Stephen Thomas bekräftade det vi i Centerpartiet utgick ifrån då vi kompromissade fram en energiöverenskommelse inom Alliansen. Det kommer att bli mycket svårt att räkna hem investeringen för ett nyproducerat kärnkraftverk. För tio år sedan kunde man räkna med att investeringen skulle innebära ett energipris på $1000/kW, vilket nätt och jämt skulle kunna balansera investeringskostnaden. Nu i dag är investeringskostnaden sex gånger högre, d.v.s. $6000/kW.
Den finska reaktorn som skulle ta fyra år att bygga har tagit ytterligare fyra år i anspråk och kostnaden har ökat med 75 procent över kontraktets pris.
Hon verkar räkna med att det inte kommer bli något nybygge, eftersom det rent marknadsmässigt inte skulle löna sig. Notera också att de där tolv miljarderna i det här pressmeddelandet inte omnämns som det totala skadeståndsansvaret, utan som avsatta pengar i en fond, och att det enligt Karin ska finnas ett obegränsat ekonomiskt ansvar. Men i artikeln i Dagens Nyheter som jag inledningsvis länkade så står det ju så här:
Den andra delen i propositionen innebär bland annat att skadeståndskraven på bolagen som driver kärnkraftverken höjs. Skadeståndsnivån höjs från 3 miljarder till 12 miljarder kronor vid kärnkraftsolyckor.
– Den biten tycker jag är principiellt rätt även om jag önskar att förslaget skulle vara betydligt skarpare, säger Sven Bergström som skulle vilja se ett totalansvar för bolagen vid en kärnkraftskatastrof.
Vilket stämmer egentligen?
Den där finska reaktorn alla pratar om förresten, den som tagit dubbelt så lång tid och kostat 75 procent mer än beräknat att bygga, den är Sverige faktiskt delaktig i att subventionera. Anton igen:
Något som inte alla känner till är att Sverige subventionerar det finska reaktorbygget i Olkiluoto med ca 1 miljard SEK i exportkreditgarantier.
"One of the factors that made the Olkiluoto-3 order financeable (see below) was export credit guarantees from the French and Swedish governments. This made loans at only a 2.6% interest rate possible" Källa [PDF], sid 56.
Tyvärr tror jag att Karin tolkar Stephen fel, när hon tänker att subventionsförbudet kommer att förhindra att nya kärnkraftverk byggs. Varför subventionera finska kärnkraftverk men inte svenska? Stephen har antagligen rätt i sin debattartikel i Dagens Industri:
En regering offrar knappast sju års förarbete och överger inte kärnkraftsplanerna om elbolagen då meddelar att kärnkraftverken inte kan byggas utan stöd. Troligt är att en regering då erbjuder stöd, men vägrar att kalla det subvention.
Totalansvar eller inte? Subventioner eller inte? Det är förvirrat.
Min inställning är dock måttligt oförändrad. Kärnkraft är ingen nödvändighet för bra liv, vare sig sett till människan eller sett till jorden som helhet. Däremot är den antagligen ett hinder, sett ur ett både globalt och långsiktigt perspektiv. Framför allt kan den inte rättfärdigas moraliskt.
Det är praktiskt möjligt att på mycket kort tid ställa om så att kärnkraften, liksom annan mycket smutsigare el, inte behövs alls. Det är dock mycket osannolikt att det kommer att ske. Detta dels på grund av opinioner och intressegrupper som kommer försvåra alla sådana beslut, och dels på grund av att nära förestående omställningar i vardagen ofta upplevs som farliga – inte sällan med rätta, trots att det inte alls behöver vara så.
Därför är övergångslösningar ingen dum idé. Att behålla kärnkraften är en dyr, omoralisk och eventuellt farlig övergångslösning, men den kan ändå vara instrumentellt befogad. De argument som vanligtvis förs fram till stöd för detta är svaga eller helt undermåliga. Dåliga argument utesluter dock inte slutsatsens riktighet, lika litet som starka men inte bevisande argument bekräftar slutsatsens riktighet. Därför kan jag inte känna mig trygg i någon inställning. All hjälp att göra reda i frågan välkomnas!
I ljuset av både att kärnkraften tycks kräva statliga subventioner som kunde användas bättre, liksom att det faktiskt finns anledning att tveka kring klimatnyttan, så känner jag mig bara ännu mera tveksam nu. På grund av detta, samt att lagrådet som vanligt bara får lov att jobba ytligt med förslaget, så hoppas jag i nuläget därför att riksdagen röstar nej till propositionen i juni.
Dessutom förespråkar jag svensk uranbrytning så länge vi har kärnkraft i Sverige eller subventionerar dylik utomlands.
De centerpartister som bestämt sig för att rösta nej heter Eve Selin Lindgren och Solveig Ternström. En tredje centerpartist, Sven Bergström, har inte bestämt sig ännu. Situationen är hårresande krånglig för dem, särskilt som detta faktiskt är en fråga där regeringslojaliteten måste komma i andra hand. Därför tycker jag de ska få känna stöd för sitt personliga mandat. Att omröstningen sker mitt i valrörelsen gör knappast saken lättare.
Jag vräker inte ut deras epostadresser här, men den som känner sig manad att skriva kan hitta dem på riksdagens hemsida. Själv kommer jag skriva och betona att frågan inte har med regeringsalternativen att göra, och att samvetet i det här fallet måste få gå före partilojalitet.
Måttligt viftande med partipiskor kan vara motiverat ibland, i vissa kortsiktiga frågor, eftersom regeringen blir mera stabil. När det däremot gäller långsiktiga frågor är detta helt enkelt inte sant. Då måste man tänka själv.
- Enligt Wikipedia så var det enda som hindrade att hela Stockholmsområdet blev obeboeligt, att man slarvat vid kraftverksbygget och satt in för tjocka rör. Istället för att gå sönder i enlighet med ritningarna, så höll de och katastrofen avvärjdes. Observera att uppgiften saknar angiven källa. ↩
...Nymedia på detta: Ulrika Falk, Johan Westerholm, Kent Persson, Kuniri, Markus Ketolainen, Aftonbladet blogg, Gotiska klubben...
In Your Face: Reinfeldt och piskan
20 mars 2010 kl. 15.51Permalänk till denna kommentar
Trevligt resonerande artikel! För en gångs skull någon som åtminstone försöker förklara sig, hur de har resonerat.
Låt mig peka på vad jag tycker är några svagheter i resonemanget... så kan vi diskutera omkring de punkterna.
Driften är inte absolut säker, riskerna kan inte rättfärdigas, och förlusterna kan inte kompenseras
Nej men vad menar du med "absolut säker"? Ingen kraftkälla är "absolut säker". Alla kraftkällor medför externa kostnader, bland annat i form av förlorade människoliv. Allt vi gör är förenat med risker, och att diskuera i absoluter enbart omkring kärnkraften och inte sätta den i relation till att exempelvis 5000 människor per år i Sverige dör av luftföroreningar, gör att jag tycker du skall återbesöka den punkten och börja kvantifiera och jämföra riskerna.
Och då kommer vi till vad jag tycker är nästa svaghet. Du säger...
1.Enligt Wikipedia så var det enda som hindrade att hela Stockholmsområdet blev obeboeligt...
Som du ser (såg... den är borta nu) sitter det en "Källa behövs" på den uppgiften. Jag kan tala om för dig vad den källan är: Lars Olov Höglund. Han är den enda som hävdar detta, och han har väldigt fel. Den typen av olycka är fysiskt omöjlig i svenska lättvattenreaktorer.
Tjernobyl var inte en "härdsmälta". Tjernobyl var en skenande effektökning, där reaktorn på några sekunder helt plötsligt procuderade mer energi än hela Sveriges effektförbrukning, utan att kunna avsätta energi. Detta blixtkokade kylvattnet och skapade temperaturer på troligtvis över 2000 grader i reaktorn. Det enorma ångtrycket spängde sönder reaktorn. Ångan reagerade omedelbart med den heta grafiten och zirkonium-beklädnaden och spjälkades i väte och syre. Detta exploderade sedan i en andra explosion.
Denna typ av olycka är unik för reaktorer av RBMK-typ, och det är också därför dessa är totalförbjudna i resten av världen. Vi kör med en helt annan typ, där fysiken är den omvända: reaktorn stryper sig själv istället för att, som en RBMK, skena när saker skiter sig. Och i svenska reaktorer finns inte grafit som kan spjälka vattnet, eller brinna i 10 dagar som grafiten Tjernobyl-reaktorn gjorde.
Så varför sade Höglund detta när det är uppenbart falskt? Kan ha något att göra med att han sedan flera år ligger i process mot Forsmark och Ringhals, där han anser sig ha blivit snuvad på miljoner i kontrakt som hans firma inte fick efter att han slutat hos Vattenfall.
http://www.dn.se/ledare/stralande-nyhet-inget-har-hant-1.542561
Överhuvudtaget finns det många myter som kärnkraftverk och deras påstådda farlighet. De allra flesta kommer ifrån att bränslet tillskrivs näst intill magiska egenskaper. Strålningsnojan är utbredd och ingrodd. Men på 55 år i drift är kärnkraft fortfarande en av våra ofarligaste kraftformer. Tjernobyl var en stor och onödig industriolycka, ja... men dels var det ett unikt fall, med risker som existerade enbart för den reaktortypen, i just den konfigurationen som gällde vid olyckstillfället, i just det landet med dess sjuka säkerhetskultur... dels var det också den enda dödliga olyckan i ett civilt kraftproducerande kärnkraftverk... och dels var utfallet långt mindre än vad vissa påstår.
http://www.iaea.org/Publications/Booklets/Chernobyl/chernobyl.pdf
Jämför man med damm-teknik, som behövs för vattenkraft, så har de skördat lågt fler offer, även om man räknar med undantagsfallet Tjernobyl. Som när Banqiao-dammen rasade 1975 och dödade 170 000 människor och gjorde över miljonen hemlösa.
http://en.wikipedia.org/wiki/Banqiao_Dam
Så igen säger jag: kvantifiera riskerna och jämför dem med alla andra risker vi lever med.
Vidare säger du...
Uranbrytning är jävligt farligt, och just nu beter vi oss som postkoloniala svin och låter fattiga i andra delar av världen bita i den sura kräftan.
All mineralbrytning är potentiellt miljöfarlig. Men, all mineralbrytning kan också göra arbets- och miljösäkert, inklusive uranbrytning. Du postulerar att uranbryting inte föjer lagar och standarder som är uppsatta, och det är fel.
De största producentrena i världen är Canada, Australien och Ryssland, vilket vidare sljuter hål på din bild av att vi stampar på fattiga i underutvecklade länder. Sant är att länder som Kazaksta och Namibia också föremål för brytning. Men att påstå att vi på kolonialt sätt kör över dem... förlåt, men det är en ren nidbild. Via IAEA och andra organ är det etablerat att allt uran som handlas med skall följa miljöstandrden ISO-14001. Du får läsa in dig på uranbrytning för jag tror du har lyssnat lite väl mycket på brytingens belackare och inget alls ifrån de som faktiskt jobbar och sätter upp regelverken om detta.
Nästa punkt. Du säger:
Slutförvaringen är omöjlig att rättfärdiga, både moraliskt och enligt grundläggande demokratiska principer
Detta är en grov förenkling som inte heller den kvantifierar risker, eller jämför dem med liknande problemformuleringar. Du bara postulerar rakt av att den är omöjlig att lösa, utan att i ett enda andetag argumentera för att detta postulat skulle vara korrekt.
Sett rent abstrakt sätt är postulatet omöjligt att ställa upp därför att du kan aldrig veta om slutförvaringen i framtiden kommer att bedömas som säkert eller inte.
Sett rent praktiskt så har du heller inte mycket stöd för påståendet därför att naturen har redan demontrerat att geologiskt djupförvar är inte bara möjligt utan också förvånadsvärt tillförlitligt.
http://www.ocrwm.doe.gov/factsheets/doeymp0010.shtml
Och vad gäller andra slutförvaringar: din livsstil kommer alltid att producera avfall. Det mesta av det kan återbrukas, men vissa saker inte. Exempelvis det kvicksilver du lämnar efter dig kan inte tas hand om på annat sätt än att även det skall slutförvaras någonstans. Och till skillnad från kärnavfall så varar det för evigt. Om du säger att slutförvaring är omöjligt, då har du underkänt exempelvis metallanvändning... för slagg och brytingsavfall vara också för evigt.
Du säger: En kärnkraftsolycka är alltid global.
På vilket sätt då?
Vad sedan gäller kostnader... detta är en marknadsfråga, inte en lagstiftingsfråga. Hittils har vi aldrig sagt "Vi måste lagstifta bort den där kraftformen för den är för dyr". Så även om Thomas har rätt - vilket kan ifrågasättas - så är det ändå inget som rättfärdigar specifik lagstifning om just kärnkraften.
Sammanfattningsvis:
Du har resonerat utifrån sakskäl. Detta är bra. Men sakskälen är slarvigt framtagna, ensidiga och är i praktiken helt i linje med vad intressegrupperna mot kärnkraft påstår. Detat gör att du har en rätt enahanda och förenklad nidbild av kärnkraften.
Har du några kommentarer på mina invädningar?
mvh
/Micke
P.S: Din reCAPTCHA funkar inte.
Michael Karnerfors
21 mars 2010 kl. 11.58Permalänk till denna kommentar
Hej Mikael, och tack för en lång och läsvärd kommentar!
Tyvärr kan jag inte svara dig på alla punkter du tar upp, och som tur är så tror jag att det inte heller helt relevant på alla ställen. Mitt övergripande svar är att mina bärande premisser i första hand är de principiella, vilket givetvis är »sakskäl«, men att du istället bemött de empiriska sakskäl som jag själv inte upplever som direkt bärande för slutsatserna jag drar.
Det är viktigt att poängtera att mina skäl till att avfärda kärnkraft principiellt enbart berör ett längre perspektivet. Jag hoppas det framgår mycket tydligt att jag inte tagit ställning i frågan om kärnkraft som övergångslösning. Vidare så torde det, åtminstone i teorin, vara möjligt att ta fram någon typ av kärnkraft som kommer runt mina principiella invändningar i en mera fjärran framtid. Den kärnkraft jag talar om är den som finns idag eller inom räckhåll, och ingen annan.
Men jag ska försöka svara dig mera i detalj. För läsvänlighetens skull försöker jag citera dig kortfattat. Säg ifrån om det blir fel!
En kärnkraftsolycka som faktiskt blir av skulle vara ett rätt så stort problem. Luftföroreningar är också ett rätt så stort problem. Är jag positivt inställd till luftföroreningar eftersom jag är negativt inställd till kärnkraftskatastrofer? Nej.
Ovanliga men omfattande katastrofer är litet luriga att resonera etiskt kring. Även om jag inte minns de exakta förhållandena, så räknades det någon gång ut att risken att dödas av ett kometnedslag är i paritet med, om inte till och med större än, risken att dö i en flygplanskrasch. Nedslag sker inte ofta, men väldigt många dör. Detta liknar förhållandet mellan luftföroreningar från till exempel kolkraft och kärnkraftsolyckor. Att vi ändå jobbar mera med flygsäkerhet än med meteoritförsvar innebär givetvis inte att vi tycker det vore trevligt med någon komet då och då. Jag tar mig friheten att tycka illa om både kärnkraftsolyckor och luftföroreningar, och hoppas du inte misstycker.
Med "absolut säker" så menar jag exakt vad orden innebär. Absolut säkert är det när exakt noll procent risk föreligger. Du har helt rätt i att absolut säker kärnkraft inte kan uppnås annat än i teorin, frånsett att vi låter bli. Inte heller andra typer av energiproduktion är förstås absolut säkra, annat än i praktiken. Ett antal vindkraftparker motsvarande en reaktor i energiproduktion kan till exempel inte göra lika stor skada om någon olycka skulle vara framme, även om det säkert finns någon otroligt perifer risk, till exempel att en rotor lossnar och faller i huvudet på någon statschef så att han dör och inte kan hindra ett annars nära förestående kärnvapenkrig.
Det man i praktiken kan göra är att moraliskt rättfärdiga riskerna. Detta ska, som jag ser det, ske genom samtycke från dem som utsätts för dem. Givet att moralfilosofiska villkor kan hamna bortom det praktiskt genomförbara, vilket jag anser är fallet, så har du helt klart en poäng i din kommentar om att riskerna måste kvantifieras och jämföras. Det som dock skiljer kärnkraften från många andra former av energiproduktion är den långvariga effekten av eventuella olyckor (vilket givetvis även gäller slutförvaringen). Rent praktiskt är det därför en mycket större omöjlighet att inhämta samtycke från alla som utsätts för risken, av det enkla skälet att de flesta av dem inte finns ännu.
Du hävdar att all energiproduktion orsakar förluster av människoliv. Du tar upp dammolyckor som exempel, och jag känner till att dammbyggen genomförts både dåligt och på moraliskt helt knasiga sätt. Ta miljonerna av dammflyktingar i Kina som exempel.
Vi ska inte jämföra ideal-päron med praktiska äpplen. Jämför vi idealisk kärnkraft med annan kraftproduktion, så ska den jämföras med idealisk annan kraftproduktion. Jämför vi dåligt genomförda dammbyggen i Kina med kärnkraft, så ska vi jämföra med Tjernobyl. Jag valde att inte göra sådana jämförelser i inlägget, men det är inte så att jag har något emot att de görs. Det tycktes mig bara inte relevant.
Jag känner däremot inte till särskilt många dödsfall i samband med vind-, våg och solkraft. Står ett framtida globalt energibehov täckt av företrädesvis förnybar energi verkligen i proportion till ett likaledes kärnkraftstäckt energibehov vad gäller det sannolika antalet dödade sett på lång sikt? Jag är mycket intresserad av dina beräkningar och källor på den punkten.
Det var av IP-adressen att döma du som tog bort citatet, men det påverkar inget alls. Det du citerar står i en fotnot i inlägget eftersom det inte har med min argumentation att göra, och jag var i fotnoten tydlig med att påståendet saknade källa, vilket jag tror du också måste ha lagt märke till. Varför ägnar du så stor uppmärksamhet åt att argumentera för något jag redan medgett i inlägget?
För övrigt har jag samma intryck som dig, åtminstone baserat på de artiklar jag läste innan jag skrev inlägget: Ågesta var inte samma typ av reaktor som vi har i Sverige idag. Jag kan dock inte hävda att jag är särskilt insatt. Tjernobyl tog jag inte ens upp, och jag vet inte riktigt vad du fick idén att det skulle vara relevant ifrån. Förklara gärna, och lägg extra noga märke till att du i ditt resonemang inte utesluter alla olyckor, utan bara olyckor under exakt samma omständigheter som Tjernobyl.
Och min mest relevanta slutsats, tror jag, är den att så länge vi har kärnkraft ska vi bryta uranet här hemma. Hur menar du att den slutsatsen inte är förenlig med att brytningen kan göras säker? Är det bara okej att bryta uran i Sverige om det är omöjligt att göra brytningen säker, tänker du?
Jag är inte rättspositivist, och tror inte på att ett regelverk är en beskrivning av verkligheten. Tyvärr måste jag helt enkelt be dig komma med något bättre. Jag medger utan vidare att uran bryts även i länder där man inte kan tala om något postkolonialt förhållande till Nord. Men i de fall det inte handlar om sådana länder, så förstår jag inte vad du skulle kunna lyfta fram för argument som gör just uranhandeln oproblematisk ur ett globalt rättviseperspektiv, och som därmed skiljer den från så mycken annan handel. Vill du ha en produkt som är lätt att söka information om, så föreslår jag kaffe, men det finns givetvis hundratals andra sätt att fallstudera förhållandet.
Jag argumenterar för det i tre ganska långa stycken, som du är välkommen att läsa. De står att finna strax under meningen du citerade. Att min slutsats skulle vara någon grov förenkling håller jag inte med om. Du har inte förstått vad jag säger. Om du vill så kan du läsa det kursiva sist, och de efterföljande styckena där jag argumenterar för slutsatsen först. I den ordningen kanske det är mera uppenbart vad jag menar.
Min poäng är att du inte kan skaffa medgivande från dem som utsätts för risken. Att, som du menar, vi »aldrig veta om slutförvaringen i framtiden kommer att bedömas som säkert eller inte« är ren och skär socialkonstruktivism. Det är inte hur riskerna bedöms i framtiden som är relevant, utan hur vi ska få framtidens samtycke till att utsätta dem för risken. Att detta är omöjligt, vilket du inser, tar du som intäkt för att inte acceptera premissen över huvud taget. Då har du lämnat mitt resonemang och bemöter inte längre vad jag säger. Tyvärr!
Jag påstår ingenstans att jag ser sådant bruk av kvicksilver, att en för framtiden riskabel slutförvaring krävs, som något principiellt försvarbart. Hur farliga slaggprodukter från metallframställning egentligen är vet jag faktiskt inte. Jag misstänker att du blandat samman begreppen; jag vänder mig inte emot slutförvaring, utan emot långsiktiga risker med farlig slutförvaring som inte rättfärdigas moraliskt.
Min poäng, både med mitt inlägg och med mitt svar till dig, kan egentligen sammanfattas i bara ett par stycken:
Absolut rättfärdigande för att utsätta andra för risker uppnås endast om samtliga utsatta har möjlighet att ge eller inte ge sitt samtycke, samt ger sitt samtycke. Eftersom detta i praktiken är ogenomförbart i de allra flesta fall – både om endast människor är personer i moralfilosofisk bemärkelse och om moraliskt ansvar följer något mera inkluderande kriterium – så är det rimligt att acceptera ett icke absolut men ändå omfattande rättfärdigande.
Det är alltså moraliskt eftersträvansvärt att handla så att dem vilka utsätts för risker i och med våra handlingar i så stor utsträckning som möjligt får möjlighet att ge sitt samtycke, och att omfattningen av samtycket vägs in i bedömningen. En riskfördelning där majoriteten av dem som utsätts inte ens kommit att existera ännu, har inte en chans under solen att nå upp till något sådant kriterium.
Vad jag menar med att en kärnkraftsolycka är global, är att den drabbar globalt. Du har för övrigt rätt i att kostnaderna är en marknadsfråga, men fel i att de inte kan komma i fråga som grund för lagstiftning. Kostnader för tillämpning kan mycket väl bli en etisk fråga, och därmed är det rättfärdigat att blanda in politiska beslutsmetoder, och även lagstiftning. Däremot är jag tveksam till om den diskussionen är ens en gnutta relevant här, eftersom jag inte anfört några sådana skäl. Vi behöver helt enkelt inte ta upp det, för jag tror att vi i alla här relevanta aspekter av ämnet är överens.
Ha det gott!
Jesper
(Min reCAPTCHA fungerar för övrigt dåligt ibland, precis som du påpekar, men jag har inte listat ut vad det beror på ännu. Den syns heller inte om man spärrat javscript. Troligtvis ligger felet faktiskt hos dem, eftersom pluginet verkar vara kodat "by the book". Beskriv gärna problemet du haft!)
Jesper
21 mars 2010 kl. 13.39Permalänk till denna kommentar
Som en parentes vill jag säga något om hur jag upplever skillnaden mellan moraliska strävansmål och moraliskt rättfärdigande.
På det stora hela betraktar jag det som eftersträvansvärt att minimera sin inverkan på ekosystemen och på andra levande ting (där »levande« ska förstås i en ganska vid bemärkelse).
I praktiken är sådan skada oundviklig. Det jag anser rättfärdigat är när skadan är rimlig. Mänskligheten är ekologiskt sett inte i särskilt god balans med resten av biosfären, utan tvärtom rätt så rejält på sned med alltsamman.
Detta är förstås inte relevant för vare sig inlägget eller våra två kommentarer, men jag vill ändå ha det sagt så att jag inte framstår som någon som bortser från att det teoretiskt perfekta är omöjligt att uppnå. Jag är pragmatiker, men jag har klart för mig vilka värden jag tycker är viktiga och viktigast. Om det jag skriver uppfattas på något annat sätt så skyller jag nog på både mina egna dåliga formuleringar och läsarens felslipade glasögon.
Jesper
21 mars 2010 kl. 13.56Permalänk till denna kommentar
som jag ser det så har du ett väldigt stort problem i dinn hantering av saker i ideala och praktiska system.
Man kan inte bedömma ngt verkligt utifrån ideal för ideal finns inte i verkligheten.
Skall man bedöma kraftproducenter så måste man bedöma dem efter verkligheten och jämföra dem med varandra.
Franför allt måste man bedöma dem mot nuläget. och sanningen är att nuläget består av primärt kolkraft som dödar tusentals personer varje år. dvs varje kilowattimme kolkraft vi ersätter med en teknik som orsakar mindre skada är en ren vinst. Detta innebär att vi skall bygga ALLA typer av kraftverk som är bättre än KOL tills des att kolkraft inte finns. att inte göra det så snabbt som möjligt. är att döda mänskor i onödan. Inte ens ditt argumet om strälning och dess långsiktighet håller här eftersom kolkraften släpper ut överlägset mest radioaktiva ämnen avv alal. 1000MWH släpper ut omkring 60ton uran i biosvären, den största delen som flygaska. Om man tittar på hur mycket kolkraft som finns så inser man att kolkraftens spridning av radioaktivitet motsvarrar multippla chernobylolyckor varje år.
DVS om vi byter ut kolkraft mot kärnkraft så är det absoluta WORST case scenariot VÄRRE än det nuvarande best case scenariot.
SLutligen angående att alla som är påverkade skall ge sitt medgivande för att det skall vara ok. Om du skall applicera det på kärnkraft måste du i rimlighetens namn applicera det på alla potentiellt farliga saker. bilkörning,kemisk industri, kollektivtrafik,kolkraft, vattenkraft,vindkraft, flygindustri osv.
om inte så håller du saker till dubbla standarder och det är inte ok.
christoffer
22 mars 2010 kl. 09.39Permalänk till denna kommentar
@christoffer: Tack för kommentaren!
Jag tror du tar fel när du säger att man inte kan bedöma verkliga saker utifrån ideal utan att begå något slags fel. Till exempel är detta vad man gör när man räknar saker. Fem apelsiner innefattar idén fem och idén apelsiner, som vi tänker oss korrespondera mot någonting »verkligt«. Många hävdar i och för sig att de idéer som antal utgör faktiskt är verkliga, men det finns andra exempel. »Sant« är till exempel en idé. Kan någonting vara sant även i verkligheten, inte bara som ideal? Jag tror det.
Däremot har du rätt i att man inte kan blanda samman idé och fysisk verklighet precis hur som helst.
När det gäller att bedöma om kärnkraft i sig är ett moraliskt godtagbart alternativ, så anser jag inte att några andra alternativ behöver övervägas. Det räcker med ett etiskt system (och givetvis vissa fakta kring kärnkraften). Min slutsats är att kärnkraften inte bara är omöjlig att rättfärdiga fullkomligt, utan också att ta för godtagbar med mycket lågt ställda krav på nivån av moraliskt rättfärdigande.
Det du sedan talar om, när du jämför med kolkraft, är en av orsakerna till varför jag fortfarande inte tar ställning till huruvida kärnkraften är godtagbar som övergångslösning. Du har helt rätt i att kolkraften som den ser ut idag är värre än kärnkraften som den ser ut idag, något annat påstår jag inte.
När du sedan skriver så här…
…så tror jag du helt missförstått vad jag säger. Att kolkraft är värre betyder inte att kärnkraft är moraliskt godtagbart. Däremot kan det vara mindre dåligt. Idealt ska den bort, i praktiken kan den behövas som övergångslösning.
Och till sist:
Så tänker jag också! Men det är skillnad på att bedöma vad som är mest moraliskt fel och att bedöma vad som är moraliskt fel. Analogt är det inte lika illa att slå någon på käften som att slå ihjäl någon, men det är för den sakens skull inte bra med misshandel.
Att det i praktiken är omöjligt att uppnå konsensus kring alla risker vi utsätter oss själva och andra för, betyder inte att det är ett dåligt ideal att eftersträva. Jag är av den motsatta uppfattningen. Vi ska eftersträva konsensus!
Vindkraft utsätter ett betydligt färre antal människor för risker än kärnkraft. Det är dessutom möjligt att komma närmare konsensus kring vindkraften. Säg att 25% av alla som utsätts för riskerna, vilka de kan tänkas vara, har möjlighet att ge sitt medgivande och gör det. Kärnkraften kan knappast nå någon så hög andel; dem som utsätts för riskerna är till en alldeles galet stor andel inte födda ännu.
Till sist: min tvekan bottnar inte i om det är genomförbart att ersätta all kärnkraft och allt som är sämre, inklusive kolkraft, med bättre energiproduktion. Det är det helt enkelt.
Istället tvekar jag kring huruvida det är möjligt att genomdriva detta, med tanke på att många människor motsätter sig flera av åtgärderna som skulle krävas, och argumenterar för andra lösningar.
Om detta inte är genomförbart, så kan det i praktiken leda till bättre konsekvenser att förespråka kärnkraft som övergångslösning, det vill säga en maklig avveckling.
Anledningen är, som jag ser det, risken att kolkraft och annan idioti blir kvar eftersom vi på grund av en splittrad front inte uppnår någon kritisk massa i opinionen. Det offentliga samtalet fungerar tyvärr så irrationellt att även om vi som vill ha en omedelbar förändring ifråga om riktigt smutsig el är överens på den punkten, så avfärdar vi varandras argument helt och hållet eftersom vi tycker olika om något annat. Jämför gärna med de absurda situationerna i riksdagen när hela partier röstar emot förslag som är i enlighet med deras egen politik, bara för att det andra blocket lagt förslaget. Same shit.
Jag vågar därmed påstå att min argumentation är mer pragmatisk än din, snarare än alldeles för ideell. Men pragmatik utesluter inte ideal, och är till och med livsfarlig utan sådana.
Jesper
22 mars 2010 kl. 10.10Permalänk till denna kommentar
...I ett tidigare inlägg om kärnkraftsöverenskommelsen nämnde jag att det inte skulle kunna bli några nybyggen enligt de villkor som ingick. Det tredje a...
Kärnkraftspiruetter – Kuniri
13 april 2010 kl. 16.25Permalänk till denna kommentar
Jag tycker att kärnkraftsfrågan är svår och har inte riktigt haft ork att bena ut var jag står. Framför allt är det svårt att bedöma riskerna. Med tanke på hur allvarliga konsekvenserna av ett haveri kan bli är ju även små risker avskräckande.
Däremot undrar jag om inte kärnkraftsmotståndare generellt överskattar de moraliska problemen med slutförvaring av avfall. Vi sitter ju redan med x ton avfall i knät (även om vi anser att det var fel av våra föräldrar att dumpa det hos oss). Är det så mycket värre med 2x (om man ska vara pragmatisk)?
Daniel
6 oktober 2010 kl. 21.48Permalänk till denna kommentar
Hej Daniel, och tack för kommentaren. :-)
Jag tror du fallit offer för felslutet petitio principii, alltså att frågan du ställer förutsätter svaret. Det är rätt så lätt hänt, och om jag försökte ge dig skräp för det, så skulle jag se väldigt dum ut när jag sätter foten i samma potta nästa gång.
Poängen är den följande. Utgångspunkten är att det är fel att belasta 300 generationer eller så med att hantera en massa kärnavfall. Hur stor massan är har ingen betydelse på den punkten, för problemet är att man gör det. Därutöver tror jag att situationen blir värre med ökad mängd avfall, vilket medför att även produktion av ytterligare avfall är fel, av samma anledning. När du säger att det inte är så farligt att skapa lika mycket avfall till, så förutsätter du att det inte var så farligt att skapa det som redan finns.
Jämför vi med någonting som vi antagligen båda tycker är förfärligt illa, så kanske det blir tydligare: Vi har redan använt atombomber mot civila två gånger. Hur illa kan det vara att släppa ytterligare två? Kanske är den analogin inte helt lyckad; atombombers kortsiktiga effekt är förbaskat stor relativt de långsiktiga, medan det omvända gäller för kärnavfall.
En bättre analogi: Vi har redan utrotat ett stort antal arter och utarmat den biologiska mångfalden till hög grad. Men nu när det är gjort, hur illa kan det egentligen vara att göra lika mycket skada? Eller: Vi har redan släppt ut si och så många ton koldioxid, hur stor skada kan det egentligen göra om vi släpper ut lika mycket till?
Du har också ett slags roligt regressproblem: Det finns redan en viss grad av radioaktivitet i naturen. Hur illa kan det egentligen vara att sprida ut litet kärnavfall så att den fördubblas? Och att fördubbla den nya nivån? En gång till?
Någon gång kommer vi ju till den där punkten där det gått för långt. Givetvis ska människan inte ha nollpåverkan på jorden – det skulle förutsätta att vi lämnade planeten på ett eller annat vis. Inte heller kan vi förväntas ha nollpåverkan på varandra. När det gäller radioaktivitet i naturen så finns det nivåer som alla klarar sig fint med, och en gräns som inte bör passeras. När det gäller avfall så var vi fel ute redan vid det första tonnet. Men därför blev inte det andra okej.
Jesper Räf
6 oktober 2010 kl. 22.32Permalänk till denna kommentar