21 okt 2011

De nya maoisterna?

Publicerat av Jesper Räftegård kl. 22.24.

Ursäkta rubriken. Moderaterna har partistämma i Örebro. I går satt jag på caféet ovanpå stadsbiblioteket och drack kaffe samtidigt som Fredrik Reinfeldt höll sitt inledande tal ett hundratal meter bort, men det enda jag märkte av det hela var litet affischer, samt några enstaka moderater som fått med sig barnen till stämman, och (antagligen) av den anledningen valde att äta lunch istället för att lyssna på tal.

Vissa saker av vad Fredrik skulle ha sagt, som återgivits på olika ställen, har givit upphov till mer uppseendeväckande och nog mindre löjliga rubriker än min. Han skulle bland annat ha pratat om hur en del i Sverige är konsumtionskritiska, ha varnat för politiker med idéer eller visioner och förklarat att Moderaterna har en oerhört stark idé.

Så jag fick lust att åtminstone skumläsa talet. Men det fanns ingenstans! Inte ens Moderaterna själva verkar vilja publicera något mera än en MP3-fil och några i förväg författade citat som sedan aldrig dök upp i själva talet. Varför publicerar de ingenstans hans tal i skriftlig form?

Vill man få ett hum om vad partiet vill göra, så ska man förvisso snarare lyssna på Anders Borg än på Fredrik, eftersom den senare ju främst riktar in sig på att aldrig säga något alltför substantiellt, så han slipper ställas till svars för något. Om Moderaterna skulle anlägga en badplats skulle Fredrik knappast säga något mera detaljrikt än kanske att horisonten torde vara krökt. I det här talet gjorde han inga undantag från den vanan. Men det vore ändå intressant att läsa det, tänkte jag, och tog det helt enkelt till (ytterligare) en transkriptionsövning.

Pragmatism och lyssnande var vad han uppehöll sig mest vid. Moderaterna ska alltså lyssna på vad alla människor i Sverige vill, för att ur detta på något vis extrahera allmänintresset, vars ärenden de sedan helt pragmatiskt ska utföra, så länge de får sitta kvar vid makten. Så säger han i alla fall. När Moderaterna i framtiden driver någon viss politik, man får anta att det blir en skattesänkning, så kommer de förmodligen att avfärda alla kritiska röster som "särintressen". Moderaterna har ju lyssnat till folket och utför nu dess vilja, och all kritik är meningslös, för partiet vet vad folket vill.

Av alla problem som ligger i detta sätt att argumentera för sin politik, så finner jag ett som särskilt sticker ut. Hur tänker moderater visa att det de gör faktiskt ligger i allmänhetens intresse? Kommer de att redovisa resultaten av sina undersökningar så att vi andra också kan få se, och själva bedöma huruvida deras slutsatser är riktiga eller felaktiga?

Det måste de ju rimligen, om de på det här viset ska kunna hävda att samhällets demokratiska processer numera är en fråga för det moderata partiets interna demokrati att hantera. Men det tror jag inte de kommer göra. Och om jag har rätt i detta, så är ju pratet om inlyssnande pragmatism lika tomt på trovärdighet som på substans.

Vad pratet då går ut på, är bara att skapa en storslagen retorisk arkitektur, vars syfte och funktion är att partiet ska kunna framstå som trovärdigt, utan att någon egentligen ska behöva berätta vad de genomför eller varför. För den som inget egentligen har sagt går ju heller inte att kritisera.

Det finns många sätt att illustrera det dåliga, eller kanske rentav farliga, i Fredriks vision om att "företräda allmänintresset". Den kanske bästa bilden hämtar jag ur Sven Lindqvists koncentrerade självbiografi Myten om Wu-Tao Tzu.

Sven befann sig i Kina och var på jakt efter vissa västerländska böcker – ni vet, den där typen av subversiv litteratur som kallas filosofi, däribland John Stuart Mills Om friheten. Det handlade om sådana böcker, som jag i går när jag satt på caféet hade kunnat dra ut ur en bokhylla och sätta mig ned att läsa, om jag bara gått nedför trappan.

Böckerna fanns också på det stora kinesiska bibliotek där Sven befann sig, men de var inlåsta i ett hemligt rum med säkerhetsdörrar och beväpnade vakter. Till detta de farliga idéernas och visionernas hemliga bibliotek fick bara vissa, mycket pålitliga personer tillträde. Sven lyckades till slut övertala en sådan person, en professor, att släppa in honom. När han ser alla förbjudna bokryggar slås han av den tankegång jag syftar på.

När de kom dragande med imperialismens historia och massornas elände försökte jag få dem över på mera preciserade frågeställningar. Jag ledde samtalet bort från tillståndet i världen till satser av typen "Existensen av giftiga örter är en objektiv realitet" eller "Partiets politik är korrekt". Vad var egentligen en giftig ört i litteraturen?

– En bok som skadar det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

– Vem avgör om den är skadlig?

– Folket.

– Hur vet man vad folket anser?

– Det vet partiet.

– Och om man på samma sätt analyserar satsen "Partiets politik är korrekt"?

Vad skulle han svara? Det var skönt att driva sådana resonemang. Medvetandet om att intellektuellt behärska situationen ingav mig en känsla av säkerhet och gott samvete.

– Under vilka omständigheter skulle du medge att partiets politik inte är korrekt?

– Det är otänkbart.

– Satsen är alltså tautologisk?

– Nej…

– Då måste du kunna ange under vilka omständigheter den skulle vara felaktig. När skulle Partiets politik vara felaktig?

– Om den avvek från marxism–leninismen och Maos tanke.

– Vem avgör om den avviker?

– Folket.

– Och partiet vet vad folket anser och kan alltså självt avgöra att det är korrekt, eller hur?

Slintpunkten.

Men var fanns denna punkt hos mig själv? Var är det jag börjar förneka uppenbara fakta? Var är det jag vägrar dra slutsatsen av vad vi alla vet?

Plötsligt tyckte jag att det var skensegrar jag vunnit i dessa debatter. Det var för lätt. Mitt tänkande var konstruerat för att finna dessa blottor, men vad var det avsett att dölja?

Medan jag stod där och bläddrade i de välkända böckerna och professorn oroligt trampade fram och tillbaka, tyckte jag att jag på något vis kände igen detta rum. Dit man föralldel kunde få tillträde, men dit man helt enkelt inte gick. Vad är det vi spärrar in för att slippa inse vad vi redan vet?

Jag visste det redan. Det är imperialismens historia. Det är massornas elände. Det är tillståndet i världen.

Tillståndet i världen och massornas elände i all ära, för visst är det mycket som är på tok, som vi behöver göra något åt. Men få inga egna idéer! Partiet – inte du – vet nämligen vad som är bäst – för de har lyssnat folket.

Talet finns transkriberat här.

Lämna en kommentar