Bloggkrönika: KROSSA!

Krossa, ordet man föreställer sig ha hög prioritet när röda banderoller med svart text ska knåpas ihop, har dykt upp i ett helt annat sammanhang. Tidningen Fokus publicerade för några dagar sedan ett fantastiskt långt reportage om Maria Wetterstrand. Mitt i texten står det så här:

Ju mer hon pratade desto mer lät det som i Gamla stan tre veckor tidigare när hon skyndat från riksdagen till tunnelbanan, lånat liberalernas ordval, dragit på smilbanden och sagt:

– Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!

Strax ställde Expressen den relevanta frågan:

Vad skulle Mona Sahlin säga om hon visste vad Maria Wetterstrand innerst inne tycker om socialdemokraterna? Det är frågan efter en intervju i tidningen Fokus där Wetterstrand talar öppenhjärtigt om hur mycket hon egentligen förstår av vad kamraterna i det stora partiet sysslar med. Och det är inte en munter bild hon målar upp.

– När jag började förstå socialdemokraterna? Jag vet inte om jag har gjort det. Jag tror inte att jag har gjort det, säger hon.

– "Vi Socialdemokratin", som de säger. De har ju så konstig syn på sig själva.

Saken har kommit en smula i skymundan, tack vare ett gredelint kuvert och att justitieminister Beatrice Ask har jätteotur när hon tänker. Men då den enda som egentligen försöker försvara henne verkar vara Fredrik Reinfeldt, så känns det inte som frågan är värd en krönika.

Därför blir det sossekrossen istället. Hur ska en regeringstrogen tyckare egentligen tycka om Marias miljöpartityck? Tja, antingen berömmer de en vad de tycker sympatisk inställning, eller så håller de i minnet att det är valår nu, och ser till att tycka emot allt som oppositionen tycker.

De flesta, om än inte alla, väljer förstås att spinna. Några exempel:

Undrar hur det känns för Mona Sahlin? Vill hon verkligen betala priset för maktövertaget är denna djupa splittring? (Christian Ottosson)

Säger man så om sin samarbetspartner? Om det parti under vars ledning man ska bilda regering?

Det här kommer naturligtvis att göra socaldemokraterna sura, sårade och arga, och knappast underlätta kompromissandet fram till valdagen. (Faderligt förmanande Dick Erixon)

I detta val är det sossarna som är loosers alla kategorier. Få har förtroende för Mona Sahlin och bara 11%¹ bland sosseväljarna. Sen går dessutom Monas samarbetspartner, som dessutom hela tiden ökar sitt förtroende, ut och öppet deklarerar att de vill krossa S maktmonopol.

Tro mig Mp kommer lyckas – men det kommer också vi i alliansen. Det bästa för S vore helt klart att avsluta det rödgröna samarbetet som egentligen är ett rent experiment. För S kan inte vinna denna strid – inte med de förtroendesiffor de har idag och bara 6 månader kvar till valet. (Maria Hagbom)

Men till syven och sist. Om man nu vill förgöra varandra innan valet hur ska det då se ut om de får makten? Pajkastning i regeringen? (Marcus Grundén)

En sak är klar Miljöpartiet är så långtifrån ett liberalt parti som möjligt. Man kan skylla på samarbetet men så ser det ut. Det artikeln visar är att trots de rödgröna går till val som samlade koalition har de enorma, oerhört komplicerade, grundläggande problem. Socialdemokraterna har ingått partnerskap med sin värsta fiende. Gud bevare oss om vi förlorar valet. (Dayana Jadarian)

Hon vill dessutom bryta socialdemokraternas maktmonopol och tycker att de har en konstig syn på sig själva, med såna vänner behöver man inga fiender skriver Niclas Strandh. Verkar vara en bra grund för fortsatt samarbete (NOT). Tidningen Fokus ger ett porträtt av Maria W som den framgångsrike partiledaren, som kanske borde vara partiledarkandidaten och driva (S)-gänget till valvinst. (Mary X Jensen)

Skulle man vinna blir det spännande för hela Sverige. Jag har sagt det förr och fått kritik. Jag kan säga det igen och ta lite till kritik från vänster. När den ekonomiska risken med den spretande Ohlyansen ska värderas ska vi räkna med en hög räntepremie. Nöjet att se Wetterstrands, Ohlys och Sahlins viljor och partier brottas i en regering skulle kosta pengar! (Jan Nilsson)

Jag skulle väl säga att den Rödgröna Alliansen har en mycket svag grund att stå på: dels relativt skilda värderingsgrunder och fr a när det kommer till att det är ett stort parti utan någon direkt spetsfråga och två små bråkiga partier som valt att hårt knyta sig till några få ideologiska frågor. Man kan lugnt säga att det kommer bli ett rejält stormigt svenskt hav om de här tre ska försöka att regera tillsammans. (Niclas Strandh)

Mona Sahlin har sämst förtroendebalans av ALLA partiledare. Hennes egna sympatisörer har inte förtroende för henne. Även om opinionssiffrorna tack vare MP ser bra ut så ger förtroendesiffrorna en vink om kommande katastrof. Tidningen Fokus granskning av Maria Wetterstrand visar också att MP:s agenda är att torpedera socialdemokraterna. Svårt läge. (Per Ankersjö)

Ett gäng borgerliga skribenter drar alltså fram var sitt par rejäla marsch-stockar, och viftar strax vilt bland sina batterier efter rätt trumma.

Men den här gången finns ingen trumma, utan bara en fingerborg. Poängen är nämligen den här, utpekad av Jessica Rydell:

Maria säger att miljöpartiet vill bryta det socialdemokratiska maktmonopolet. Detta är ju ingen nyhet precis. Den frågan har vi drivit minst sedan valet 2002.

Att kalla det en dold dagordning när vi klar och tydligt i 8 år deklarerat att vi inte tycker att det är rimligt att (S) har hela regeringsmakten när dom bara har 30–35 % av väljarna. MP vill inte vara stödparti till en minoritetsregering – det måste ju ändå vara ett rimligt krav?

Hade vi glömt det redan? Nä, så illa kan det väl inte vara. Så Expressens fråga då, vad Mona Sahlin skulle säga om hon visste vad Maria innerst inne tycker om Sveriges största parti?

Jo, Mona värvades faktiskt inte till Socialdemokraterna i slutet av förra veckan. Det kan helt enkelt inte vara någon nyhet för henne. Inte heller lär det vara tecken på någon spricka eller djup splittring i det rödgröna samarbetet. Tyvärr, tycker kanske många. Och på gränsen till ett tyvärr balanserar jag faktiskt själv.

Blockpolitik kan visserligen vara nödvändigt ibland, och i det här fallet tror jag det kan vara så. Däremot får det inte bli så att partierna börjar smälta samman till ett enda. Det är fel att beskriva olika åsikter i samarbetspartier som något dåligt. Fanns det inga olikheter, så hade partierna inte haft något existensberättigande. Den största risken med blockpolitiken är just att vi hamnar i en tvåpartistat, vilket knappast är ens dubbelt så bra som än en enpartistat.

De borgerliga partierna borde sluta spackla sin alliansfasad i slätstruken orange och komma ut som riktiga partier igen. Inte minst Centerpartiet och Kristdemokraterna! Det måste vara tillåtet att driva partipolitik samtidigt som man kompromissar med andra för att det ska bli regering alls.

Ett regeringssamarbete borde till och med bottna i djup oenighet! Om man bara tycker olika på ytan, vad finns då att kompromissa om? Vad är då poängen med att vara olika partier? Ingen alls.

Sista ordet går därför till Scaber Nestor:

Hursomhelst är det skönt att se lite partipolitik igen efter en tid med pissetråkigt "åh vad vi vill hålla ihop".

…eller äh, jag ändrar mig. Sista ordet går till mig själv: Läs reportaget om Maria!

1. Andelen 11% är för övrigt andelen socialdemokratiska sympatisörer som har högt förtroende för Mona Sahlin minus de som har lågt, och ska därför kallas förtroendebalans. Maria råkade visst missa det. ↩