God morgon! När jag nu äntligen vaknat till liv igen, så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Det lutade länge åt något självutlämnande, djuplodande och faktiskt rätt så storslaget (eller åtminstone långrandigt) om ett vidgat jag-begrepp, om självkänsla, om varför jag varit så tyst och om våldsbegreppet i vid bemärkelse, givetvis med ett par krokar eller två för att haka i det nyhetsflöde som jag inte följt alls sedan 2010 eller så.
Men jag bangar! I stället tar jag det säkra före det osäkra, och öppnar med litet upprört bitterfnitter.
De första tretton minuterna av det senaste avsnittet av Vetenskapens värld handlar om privata företags stundande månresor. Det pratas om vilka pengar man kan tjäna. Månen får sedan år 1960 visserligen inte ägas av någon stat, men det är faktiskt fritt fram för privatpersoner, liksom för de där litet mindre köttsliga, så kallade "juridiska" personerna, att äga litet vilken bit som helst av ännu ingens måne.
Så tänker i alla fall våra företagsamma hjältar, och därför bygger de små robotar som ska åka månraket för att muta in så mycket som möjligt av dammklotet åt sina hussar och mattar.
En av de skarpaste hjärnorna, i det team av "lunatic entrepreneurs" som alla tror ska hinna först dit opp, den huserar i en kropp som ser ut och säger ungefär så här:
Förvånande nog, så lugnar detta uttalande faktiskt någon smula ned min säkert i rakt nedstigande led från någon antik grek nedärvda skepsis mot allt vad bombastiska rymdprojekt heter, knogarna återfår en smula av sin annars rätt så fina färg, och jag slutar muttra om hur i fullmånens benvita sken de lömskaste varulvar bekänna färg.
Har vi ändå kommit till samma slutsats, robotören på bilden och jag?
Om vi alla faktiskt ska resa till månen litet till mans, om trettio år eller så, som mannen på bilden spår, då kan det väl inte vara särskilt fattigt någonvart längre, alltså här nere på den litet tråkiga och jämförelsevis rätt färglösa jorden.
Nä. Så hur har vi då fått ihop detta, han och jag? Jo, det är nämligen så, att månen är en ofantligt stor och platt plats, på samma sätt som västgötaslätten. Där finns förvisso vare sig jord eller mull på månen, utan bara grus och sand – mest kisel säger de i programmet. Dessutom verkar det ju vara torrare där uppe än Kalahari multiplicerad med både Atacama och Gobi.
Tänk, vilket storslaget kostsamt och glamouröst tekniskt framsteg det vore, för det epost-moderna samhället, att lyckas uppodla några procent av silvertallriken i skyn! En sådan utmaning kan jag inte föreställa mig att någon enda politiker med ordet "entreprenör" i vokabulären skulle lyckas klara av att motstå. Föreställ dig bara konsten att bygga de inneslutningar som kommer krävas för att hålla den tillväxtlighetsmöjliga atmosfären på plats, eller den moderna logistik som krävs för att föra vattnet dit upp och maten hit ned. Hur spännande skulle det inte vara att påhitta teknik som håller temperaturen konstant där i växthusen, från den vilt stekande dagshettan till den ännu vildare nattkölden.
Även nöjes- och underhållningsindustrin skulle få ta del av civilisationens framsteg. Månen kan nämligen tänkas vara en svår och tråkig plats att bo på några längre stunder. Och de vuxen- och barnarbetare som ska odla, skörda och paketera grödor, som vi kommer skicka dit upp från någon av ekvatorn genomlupen kontinent, får vi givetvis inte låta drabbas av mångalenskap.
Och tänk sedan att få installera Eskil Erlandsson som månminister.
Detta måste ju vara vad han tänkt sig, den klart och kvickt tänkte robotören på bilden, för så länge svält och farsot härjar här nere i vår gudsförgätna gravitationsgrop, så kommer det vara stört omöjligt för alla människor att åka charter till månen. Vad han säger förutsätter helt enkelt vad jag sitter och tänker, och en sådan erkänd hjärna som hans kan nog inte ha missat denna självklarhet.
Detta med agrikultur på månen är helt enkelt en mycket bra idé. Kanske är den vårt enda hopp att utrota svälten. Jag menar, vad har vi för alternativ? Skulle vi rika alldeles självmant sluta slänga, slösa bort och överkonsumera mat, för att i stället dela med oss och bryta det bröd som egentligen redan både räcker och blir över?
Helt utan att det krävs några moderna tekniska framsteg som Gore-Tex och andra moderna produkter och exportsuccéer? Lägg av! Var realist.
