Ett av Fredrik Reinfeldts mantran är att oppositionen lovar allt till alla. (Även om man emellanåt hör honom säga också det motsatta numera.)
Och faktum är att han nog är avundsjuk. Kikar man på vad hans egen politik egentligen går ut på, så kan det med rätta beskrivas som att han lovar ingenting till alla! Den borgerliga alliansens valkampanj har till stor del gått ut på att lova att inte göra saker.
Moderaterna har gått längst, och lovar att knappt göra något alls, förutom fortsätta med den moderata arbetslinjen.
Nu har Sveriges Radios valobservatörer luskat litet i vad den där arbetslinjen de pratar om egentligen är för någonting, och framför allt hur många jobb som de fyra jobbskatteavdragen egentligen kan tänkas ha skapat.
Fredrik Reinfeldt menade ju i SVT i går att det handlar om ungefär 75 000. Mona Sahlin menade istället att de nästan inte skapat några jobb alls.
Så, hur många jobb har jobbskatteavdraget skapat till i dag? Det verkar som att Mona fick mest rätt, med tanke på hur frågan ställts. Så här skriver valobervatörerna:
Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet (regeringens rådgivande organ) och Riksrevisionen har alla gjort uppskattningar att sänkta skatter på arbete kan generera ett ökat utbud i arbetstimmar som skulle kunna motsvara ett antal jobb mellan 70 000 och 88 000.
De beräkningar som har gjorts på hur många jobb jobbskatteavdraget gett är snarlikt de 75 000 som Fredrik Reinfeldt skrev på sin lapp under TV-duellen. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa studier bygger på prognoser på antal jobb som antas skapas på lång sikt och inte jobb som har skapats på grund av att jobbskatteavdraget har införts.
Kursiveringen är deras.
De där jobben som Fredrik menar att jobbskatteavdragen skapat, de finns alltså inte ännu. Vi kan ju för all del kalla dem ett slags synvilla.
Men det är förstås så att de kommer att kanske komma att finnas, enligt prognoser som gjorts tidigare.
Varför då? Valobservatörerna svarar:
Resonemanget bygger på att ett jobbskatteavdrag gör det mer attraktivt att ha ett jobb, eftersom lönen efter skatt ökar. Det kan antas bidra till mer återhållsamhet i lönekraven. Lägre lönekostnader stimulerar företagen till att anställa och sänker andelen arbetslösa i arbetskraften.
Fler jobb kommer alltså att skapas, på lång sikt, genom att lönerna blir lägre. Detta på grund av att människor blir beredda att ta jobb med lägre löner, eftersom de får behålla mer av lönen efter skatt.
En annan åtgärd som fyller precis samma funktion är sänkta ersättningsnivåer. Om man som arbetslös eller sjuk har det sämre ställt, så är man beredd att ta sämre betalda jobb. Också detta är ju något som regeringen pysslar med.
Vi vet dessutom sedan tidigare att när en moderat säger att det ska löna sig att arbeta, så betyder det just sänkta ersättningsnivåer. Det står faktiskt i deras egen guide till hur »Nya Moderaterna« ska prata.
Med andra ord: På lång sikt vill Moderaterna och de borgerliga partierna skapa fler jobb genom följande två åtgärder:
- Sänkta löner till dem som arbetar.
- Sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka.
Vem i helskotta tjänar på det?
Arbetslinjen är ett tjockt svart streck mellan dem som har jobb och dem som saknar. På båda sidor om strecket ska alla få det sämre.
Men man ska samtidigt ha det olika bra ställt. Detta är vad mer pengar kvar i plånboken och det ska löna sig att arbeta faktiskt betyder.
Regeringens mål – att fortsätta med sin arbetslinje – det går ut på att upprätthålla den här klyftan, och samtidigt se till att alla – löntagare som lönlösa – får mindre kvar i den där förbannade plånboken.
Och den som säger ifrån blir hånad. Arbetslinjen är i grunden farlig.
Dagen därpå kom ett S-utspel på samma tema,
om än ur deras synvinkel istället.
