»Arbetslinjen« är i grunden farlig

Hej på er! Den här veckan är jag förfärligt upptagen med annat. Förvänta er därför inga ytterligare storverk, förrän tidigast måndag nästa vecka.

Till och med Miljöpartiet har glömt tiden! Den rubriken har Paul Fuehrers debattartikel i Expressen fått. Han är doktorand i sociologi vid Stockholms universitet och kommer att disputera på avhandlingen "Om tidens värde" i höst.

Han skriver om tidspolitiken i valrörelsen, eller snarare om att den inte finns där. Här följer valda delar:

Ett område där det råder en sådan talande tystnad är tidspolitiken. För några år sedan konkurrerade partierna om att underlätta svenskarnas vardagliga livspussel och förespråkade många lösningar för att öka den tidsmässiga välfärden.

Tiden försvann dock snabbt från den politiska agendan när Moderaterna i förra valrörelsen kapade Socialdemokraternas gamla arbetslinje och fyllde den med en arbetsmoral av gammaltestamentligt snitt. Alltsedan dess tävlar M och S om vem som kan få flest att jobba mest.

MP har under 2000-talet utmärkt sig med den tydligaste tidspolitiska linjen, där klassiska åtgärder som arbetstidsförkortning varvats med andra nydanande förslag på lösningar av vardagslivets många tidskonflikter, till exempel friår eller tidsbanker. Men i valrörelsen verkar även MP av hänsyn till S ha tonat ner de tidspolitiska kraven.

MP får se upp så att inte tidspolitiken blir partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik: en lätt anakronistisk punkt i partiprogrammet som inte stryks av mestadels nostalgiska skäl.

Tidspolitiken som försvann är ett påtagligt exempel på politiker som bryr sig mer om makten än om folket.

Att tidspolitiken endast skulle vara en nostalgisk kvarleva i partiprogrammet är inte fallet – vilket var tydligt när valmanifestet skulle klubbas på kongressen i år. Sedan säger Paul förstås inte att det faktiskt blivit så, utan att vi ska se upp så att det inte blir så.

Klart vi ska! :-)

Men frågan är betydligt mycket större än vad ordet tidspolitik någonsin kan ge sken av. Det handlar om våra högsta mål som samhälle. Det handlar om varför vi människor gjorde oss bofasta och började odla spannmål för flera tusen år sedan, och om varför vi alls fått för oss att leva tillsammans i samhällen och i städer.

Anledningen är faktiskt just tid. Fundera över hur ditt liv hade sett ut om du själv varit tvungen att tillverka allt du använder – mat och dryck, bostad och trädgård, bränsle och bil, skidor och cykel, jackor och badbyxor, badhus och mediciner, möbler och elektronik.

Du skulle vara en mycket upptagen person.

Nej, anledningen till att vi lever tillsammans, själva målet med samhället och därför även politiken, är att vi ska få mera tid över, tid som vi har det bra på. Samhällets mål är ledighet åt alla. Vi hjälps i grunden åt för att allt som är viktigt ska bli gjort snabbare, så att vi får tid över att fylla våra liv med det vi som individer verkligen tycker är värdefullt, vad det än må vara.

Och ur det perspektivet så har Paul helt rätt – tiden är på tok för frånvarande i valrörelsen. Politiken har slarvat med tiden – den har blivit mållös.

Vad händer när samhällets högsta mål försvinner från politiken? Då blir den synnerligen förvirrad.

Istället för att prata om arbete som någonting som måste göras innan vi kan vara lediga, så pratar politiker om ledighet som någonting dåligt, någonting som måste utrotas eller åtminstone minimeras.

Om de alls tar ordet i sin mun förstås.

I Ekots lördagsintervju uttryckte Anders Borg, då nybliven finansminister, en oro över att människor som fick sänkt skatt riskerade att börja »konsumera mera fritid« istället för att köpa mera saker. I hans lilla värld är det alltså att arbeta som är samhällets högsta mål. Samhället är till för att skapa mera arbete åt alla, inte mindre. Kosta vad det kosta vill.

Partiet som plötsligt tror de är Sveriges enda arbetarparti, de »Nya« Moderaterna, är precis lika nya och fräscha som Dödahavsrullarna.

Deras »arbetslinje« är bara ett täcknamn för en politik som går ut på att till varje pris sätta alla som orkar och inte orkar i mer och mer arbete – oavsett nyttan för vem det må vara, oavsett konsekvenserna för människa och miljö, och mot allt förnuft.

I själva verket är det en antiledighetslinje – det räcker inte att allt nödvändigt arbete blir utfört! Därefter måste de som redan arbetar sättas i ännu mera arbete, och de som av samhället inte fått lov att bidra ska straffas så att de inte börjar känna sig lediga.

Deras försök att trolla bort det grundläggande syftet med samhällsbygget från agendan, det är inte bara en fråga om att en valrörelse blir märkligt tom på tidspolitik.

För om vi som samhälle inte längre kan relatera våra vägval till våra mål, då undergräver vi vår kulturs själva existens, och förlorar oss i en labyrint av saker som vi gör för att kunna göra andra saker, som vi i sin tur gör för att kunna göra ännu några andra saker, och syftet med dem är att vi ska kunna göra ytterligare andra meningslösa saker.

Våra liv blir som att följa en vägbeskrivning utan slut. Vi kommer aldrig fram, för vi har glömt var vi ska.

Ledighet är ett praktiskt, konkret och påtagligt mål. När man verkligen känner sig ledig, så känner man sig fri. Men man kan inte vara riktigt ledig utan en meningsfull sysselsättning vid sidan av sin ledighet. Det som behöver göras måste vara gjort. Arbete är nödvändigt för ledighet.

Den här »arbetslinjen« går däremot ut på att minimera allt vad ledighet heter i samhället, som om det vore en förbannelse och en svulst.

Därför är den i grunden farlig.

Och det är därför som jag har lanserat ledighetslinjen.