Anti eller inte?

För mig som är en relativ färsking i debatten om konflikterna i Mellanöstern, så är det första stora hindret att den är så ivrigt inmutad av de redan inblandade. Alla tycks äga tolkningsföreträdet samtidigt, och få verkar vilja dela med sig ens för diskussionens skull.

Positionerna verkar dessutom vara låsta på ett sådant sätt att de är närmare knutna till personer än till åsikter och påståenden. Intrycket jag har är att mångas sympatier inte främst ligger hos någon särskild sak, utan istället att den ligger hos något särskilt folk. Mina tidigare två inlägg om Ship to Gaza-aktionen, Information, våld och Ship to Gaza samt Noa om Israel och Palestina, berörde detta en del.

Notera att jag inte påstår att den som sympatiserar med ett folk mera än med något annat, skulle hysa någon antipati mot det andra. Det kan förstås vara så i vissa fall, men det följer inte med nödvändighet. Jämför gärna med att de flesta står känslomässigt närmare familj och vänner än någon som lever på andra sidan jorden, trots att även de nog har vänner och familj.

Att jag säger att det är fel att kämpa för en viss grupp människor istället för att kämpa en viss sak, utgör alltså inte någon anklagelse om vare sig hat, fobi eller fientlighet gentemot någon folkgrupp. Jag menar istället att om man väljer rätt sak att kämpa för, så agerar man i allas intresse samtidigt.

Det andra stora hindret tänker jag delvis prata om i det här inlägget, och det är begreppet antisemitism. Huvudsakligen handlar inlägget dock om kollektivt ansvar, och tar sin utgångspunkt i kritiken mot Torbjörn Tännsjös artikel på Newsmill om att judar bör ta avstånd från våldsamheterna i samband med bordningen av Gaza-konvojen.

I det följande kommer jag att försöka föra en hypotetisk diskussion som främst rör sig i trakterna kring semantik och argumentation. Det innebär att läsaren inte bara måste kunna sära sak från person, utan också sära sak från sak. Jag ställer mig förvisso bakom vad jag skriver, men inte nödvändigtvis vad jag inte skriver.

Framför allt så är en diskussion om innebörden i ord och giltigheten hos olika argument inte några ställningstaganden för eller emot de slutsatser som argumenten leder till. Den som inte har något bättre för sig får gärna läsa min minilektion om implicita premisser, eftersom en sådan kommer att vara central i vad som till slut följer.

Judehat

Antisemitism har förekommit, förekommer i dag och kommer att förekomma i framtiden. Det är för jävligt. Men vad betyder ordet?

En vanlig invändning i diskussionen kring vad ordet betyder är att det är fler än judar som »är semiter«, till exempel palestinier. Så är det kanske, men det är ett fullständigt irrelevant hårklyveri, eftersom det är vad en person menar med ett ord som har betydelse när man ska förstå vad personen säger.

Dessutom är invändningen rakt av korkad, sett ur ett historiskt perspektiv. Till den nazistiska idén om raser, hörde att de som var av arisk härkomst stod högre än dem av semitisk härkomst. Högst bland de ariska stod den germanska, och lägst bland de semitiska stod den judiska. Judarna, hävdade man alltså, var de sämsta bland de sämsta.

För min del kan vi lika gärna prata om judehat. Betydelsen jag lägger i ordet är i vilket fall åsikten att personers handlingar, eller personerna i sig, är dåliga, och detta i kraft av att de är eller kan kopplas till judar. Alltså per definition ett slags rasism.

Den typ av definitionsvrängeri det utgör att försvara sig mot antisemit-anklagelser med att »jag tycker ju inte illa om andra semitiska folk« är ett klockrent självmål, parallellt med det man förvånansvärt ofta stöter på när man diskuterar med sverigedemokrater. När dessa beskylls för att hysa rasistiska åsikter – där ordet rasism ju vanligtvis används för att beteckna idén att människor har olika värde eller rättigheter beroende på etniskt, geografiskt, kulturellt eller för den delen genetiskt ursprung – så svarar de med att »rasist« är ju faktiskt bara den som tror på rasbiologi.

Frågan är då bara: Än sen? Så länge kritiken rör åsikters innehåll, inte vad åsikterna kallas, så kan man inte komma undan genom att kalla dem för något annat. Det blir till exempel inte rätt att slå ihjäl någon utan anledning, bara för att man kallar det ge någon en vaniljglass istället. Inte ens om Nationalencyklopedin tog in uttrycket.

I ett litet blåsväder har filosofen, socialisten och utilitaristen Torbjörn hamnat, sedan han på Newsmill publicerat en engelsk text med titeln Jews must come forward, som vid publicering istället fått rubriken Judar, ta avstånd!

Det råder delade meningar om vad hans poäng egentligen är. Bland andra har Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman, filosofen Per Bauhn, Ramona Fransson, samt Willy Silberstein och Jonathan Leman (vars debatt med Torbjörn jag har transkriberat i ett eget inlägg) från Svenska kommittén mot antisemitism fört fram att Torbjörn håller judar kollektivt ansvariga, vilket han själv inte håller med om.

Troligtvis men inte nödvändigtvis är detta vad även Fredrik Meiton menar i sin engelska Newsmill-artikel, där han kallar Torbjörns uttalande för vårdslöst.

En andra del av kritiken mot hans uppmaning är att den öppnar för antisemitism. Ingen påstår däremot att den i sig är antisemitisk, vilket är värt att poängtera.

Så vad säger han egentligen? Jag tror det kan sammanfattas så här:

1. Bordningen av Gaza-konvojen genomfördes på ett sätt som var fel.
2. Bordningen genomfördes av den Israeliska staten, som definierar sig själv som judisk.
3. Av (1) och (2) följer att felen begicks i judendomens namn.
4. När felaktigheter begås av muslimska fundamentalister i Islams namn, så framförs med rätta kravet att olika muslimska organisationer och individer ska fördöma handlingarna, för att visa att de inte är i enlighet med förnuftig Islam.
5. Situationen som beskrivs av (1–3) är analoga med den som beskrivs av (4).
6. Därför kan kravet att judiska organisationer och individer ska ta avstånd nu framföras med rätta.
7. Om de inte gör detta, så riskerar distinktionen mellan antisemitism och antisionism att suddas ut, vilket vore dåligt.

Alla Torbjörns kritiker tycks till en viss del vara överens med honom. Distinktionen riskerar att suddas ut. Kritiken går istället ut på att hans uppmaning faktiskt bidrar till att just sudda ut distinktionen. De menar att han öppnar för antisemitism, under den hypotetiska förutsättningen att inga judar efter hans debattartikel tar avstånd.

Den hypotesen är åtminstone till en viss del redan vederlagd, eftersom det finns dem som tar avstånd, till exempel och med all tydlighet Dror Feiler som själv var med på konvojen, men även demonstranter i Tel Aviv och ett flertal andra.

Dessutom frågar jag mig om det som Torbjörn uttalat högt, alltså att distinktionen riskerar att suddas ut om ingen tar avstånd, inte egentligen är ett »allmänt tankegods«. Detta på så vis att dörren han påstås ha öppnat nog i själva verket redan stod på vid gavel. Antisemitism finns ju redan, liksom förvirringen hos vissa kring vad som är antisionism och vad som är antisemitism.

Det är däremot inte något allmänt tankegods i den bemärkelsen att det är rätt att sudda ut distinktionen. Istället är det fel.

Miljöpartiets riksdagsledamot Lage Rahm resonerar kring Torbjörns artikel och kritiken mot den, och skriver bland annat att det inte nödvändigtvis är rasistiskt eller antisemitiskt att hålla en grupp kollektivt ansvariga, men att det däremot går att göra detta utifrån rasistiska motiv. Det är inte någon dum slutsats; om jag till exempel skulle påstå att moderater har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från det påstådda medlemsfusket i Umeå, så innebär det inte att jag anser att moderater har ett mindre människovärde än andra.

En annan invändning som några av kritikerna kommer med, är att Torbjörn flyttar fokus för diskussionen från judehatarna till judarna, vilket är fel på samma sätt som det är fel att flytta fokus från den som våldtagit till den som blivit våldtagen. Det är en inte helt orimlig invändning, men jag tror att den är problematisk. På samma sätt flyttar ju Willy Silberstein, med sin artikel i Svenska Dagbladet, fokus från det som skett i samband med bordningen av Gaza-konvojen till antisemiter i Sverige.

Det är nog snarare så att man måste tillåta sig att diskutera flera olika ämnen parallellt med varandra. Jag väljer här att fokusera på frågan om kollektivt ansvar.

Måste man ta avstånd?

Den frågan är däremot litet knivigare, och är anledningen till att jag nyss skrev en liten lektion om implicita premisser. Torbjörn talar nämligen inte uttryckligen om vare sig skuld eller ansvar. Istället är kritiken hans artikel har fått riktad mot någonting som antas ligga underförstått i det han påstår.

Kom nu ihåg att jag diskuterar den här frågan hypotetiskt, och förutsätter vissa antaganden som jag i själva verket inte ställer mig bakom, i syfte att försöka göra reda i detta. Jag kommer till min egen slutsats längre fram.

Per Bauhn förklarar tanken om det kollektiva ansvarshållandet på så vis att Torbjörn först sluter sig till att judendomen i sig kan hållas ansvarig för vad enskilda judar gör, och därefter att samtliga judar kan hållas ansvariga för vad judendomen är ansvarig för. Det är i allt väsentligt samma resonemang som det de övriga kritikerna använder sig av, vad jag kan se.

Först och främst måste vi ställa oss frågan: Delar han alls ut något ansvar?

Svaret är ja. Genom att säga att judar måste träda fram och ta avstånd från felaktiga handlingar begångna i judendomens namn, så håller han dem ansvariga att göra detta.

Men i kraft av vad? Det är där meningarna går isär. Torbjörn själv menar att han inte håller judar kollektivt ansvariga för de felaktiga handlingarna, medan hans kritiker säger det motsatta. Av hans artikel går det inte att utläsa vilket som är riktigt, och diskussionen handlar om det implicita.

Är det verkligen i kraft av ett kollektivt ansvar för felaktiga handlingar som han hävdar att judar måste ta avstånd?

I debatten med Jonathan Leman i Studio ett, så säger han så här:

Nej, jag säger inte att man har kollektivt ansvar. Beskylls jag för det så säger jag: Nej, tvärtom! Jag sägar att alla dessa judar som inte är ansvariga, som inte vill ta ansvar för det, de ska säga ifrån att de inte tar ansvar, för annars finns ju den där schablonen att alla är kollektivt ansvariga, precis som att alla socialister är ansvariga för Stalins illgärningar. I ren självbevarelsedrift så bör man motverka detta, men det är också en fråga om intellektuell hederlighet, tycker jag; alla som har en religion eller en politisk uppfattning är skyldiga att ta avstånd när ett brott begås i namn av ideologi.

Här är två svar, dels ett på frågan om kollektivt ansvar för handlingarna i sig, och dels ett om intellektuell hederlighet.

Vi börjar med det första. Och det är faktiskt förhållandevis tydligt att han inte håller judar kollektivt ansvariga för våldsamheterna i samband med bordningen.

Men går det då ändå att hävda att judar bör ta avstånd? Det tror jag allt. Man kan argumentera för detta genom att hävda att nyttan med att judar tar avstånd är större än nyttan av att de låter bli. Torbjörn menar att antisemitism är dåligt, och att ökande antisemitism kan motverkas genom att de som bekänner sig till judendomen tar avstånd, eftersom det skulle förhindra att de hölls kollektivt ansvariga av andra för vad staten Israel gjort, åtminstone indirekt i judendomens namn.

Om det är så han menar, så är det inte i kraft av något kollektivt ansvar, utan istället i kraft av en större nytta, som
judiska organisationer och individer har ett ansvar att säga ifrån.

Med andra ord: Judar är inte kollektivt ansvariga för det som skett. Risken är överhängande att många förvirrade människor ändå håller dem kollektivt ansvariga. Därför vore det bra om de tog avstånd så att den risken minimeras.

De är alltså inte ansvariga för handlingarna, men är däremot ansvariga att ta avstånd från dem. Åtminstone ytligt sett är det en ganska märklig slutsats, nästintill en paradox. Men säg den paradox som är en motsägelse. :-)

Slutsatsen är faktiskt inte helt lätt att slå ifrån sig när man väl funderar närmare på saken. Det handlar ju inte om ett ansvar att ta på sig skulden genom att ta avstånd, utan om ett ansvar att visa att man inte har någon skuld genom att ta avstånd, detta i kraft av att det skulle bli bättre för alla då.

Och om det är så att alla i vars namn ett fel begåtts har ett ansvar att ta avstånd från det felet, men någon av dem ändå undlåter att göra detta, så har den personen inte på långa vägar begått ett lika allvarligt fel som det fel han eller hon borde ha tagit avstånd ifrån.

Intellektuell hederlighet

»Alla som har en religion eller en politisk uppfattning är skyldiga att ta avstånd när ett brott begås i namn av ideologi«, säger Torbjörn i Studio ett. Här handlar det inte om något av de två ansvaren ovan, utan om ett tredje: ett ansvar att visa att man inte sympatiserar med handlingarna, trots att de genomförts i ens eget namn.

Om någon skulle mörda en jude i gandhismens namn, och jag inte öppet tog avstånd från detta trots att jag både kallar mig gandhist och anser att mord är oförenligt med gandhism, så har jag givetvis inte blod på händerna. Jag är ju inte ansvarig för mordet. Kanske skulle det kunna vara till större nytta om jag ändå tog avstånd än om jag lät bli, kanske inte.

Men hur är det med detta om intellektuell hederlighet då – har jag verkligen en skyldighet att ta avstånd gentemot andra som kallar sig gandhister, eller till och med emot gandhismen i sig, om man nu kan prata om något sådant? Nja. Genom att kalla mig gandhist kan man kanske hävda att jag tar på mig ett visst ansvar för innebörden av ordet, men om jag sedan inte lever upp till det ansvaret, så är det svårt att se med vilken rätt jag skulle kunna ställas till svars.

Däremot vore det en välgärning om jag förklarade varför en sådan handling innebär en vantolkning av gandhismen. Därmed kan det handla om ett ansvar vilket kan sägas höra till något slags intellektuell hederskodex.

Här finns till sist en viktig distinktion att göra. Om det skulle leda till en större nytta att ta avstånd än att låta bli, så är det enligt utilitarismen min plikt att ta avstånd, eftersom den bland annat går ut på att endast det bästa är gott nog. Torbjörn är ju utilitarist.

Det är däremot inte jag. Min personliga uppfattning, och nu diskuterar jag inte längre frågan hypotetiskt, är att det kanske ligger något i vad han säger; det vore nog bra om jag öppet tog avstånd, men det är ingen skyldighet.

Detta av två skäl. Först och främst därför att jag helt enkelt inte anser att man kan göra någonting i någon annans namn än sitt eget. Men även med anledning av att jag är mycket skeptisk till idén att det skulle finnas några plikter över huvud taget, åtminstone i ordets vanliga bemärkelse – jag kan eventuellt tänka mig att acceptera tanken på att man kan ha skyldigheter att eftersträva det ena eller andra, men på vilket sätt jag mera exakt menar att det kan vara så är det inte läge att gå in på här.

För mig är det alltså heller inte klandervärt att låta bli att öppet ta avstånd. För en utilitarist är det rimligtvis bara bra att klandra den som inte tar avstånd under förutsättning att det leder till den största nyttan. Jag är övertygad om att så inte är fallet, i synnerhet när det gäller frågan om judar i allmänhet och Israels bordning av Gaza-konvojen.

Min slutsats är på intet sätt huggen i sten, men jag kan inte finna någon bättre. Något ansvar i kraft av att någon tillhör ett kollektiv existerar inte, men ändå är det många som tänker på det viset. Därför vore det förmodligen bra om fler gjorde vad Torbjörn uppmanar till. Men det är inte någon skyldighet, vare sig i kraft av något slags intellektuell hederlighet eller i kraft av att det skulle leda till större nytta.

Jag finner dock genast något problematiskt med min egen slutsats. Om det nu inte är någon skyldighet att ta avstånd, då är det ju följaktligen tillåtet att vara tyst. Men är det verkligen det?

Bör jag kanske ta avstånd från min åsikt nu?