Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.

Centerpartiet, som fick 7,9 procent i förra valet, har ett väljarstöd på bara 5,3 procent i aktuella opinionsundersökningar:

TV4Nyheterna/Novus … ger Centerpartiet 5,3 procent av rösterna. Det är också den siffra Centern får om man räknar fram ett genomsnitt av de fem opinionsinstituten som mäter på traditionellt sätt genom att ringa hem till väljare och ställa frågor.

Jämfört med valresultatet på 7,9 procent 2006 innebär det att 33 procent av väljarna har lämnat partiet.

Detta, menar Maud Olofsson, är ingenting att oroa sig över:

– Vi låg på samma nivå vid den här tiden före valet för fyra år sedan. Vi kommer att mobilisera våra medlemmar och sympatisörer i valrörelsen, säger hon.

På samma nivå för fyra år sedan – är det verkligen sant?

Så här sammanställde SVT opinionsläget den 7 september 2006:

Notera att inte alla av dessa undersökningar lär ha varit särskilt dagsfärska när tabellen sattes samman.

Den av mätningarna som var mest aktuell då sammanställningen publicerades var Sifos, med mätperiod 1–5 september. Om man försöker dra några slutsatser av opinionsläget då, så ser det inte ut som att partiet låg på samma nivå. De låg bättre till.

Det fanns förstås fler mätningar som vi kan kika på. Alla går förstås inte enkelt att få tag på längre, eftersom nyhetsredaktioner tenderar att slarva bort sina äldre artiklar, men en del siffror går ändå att hitta.

Från 18 till 30 augusti hade Centerpartiet följande siffror i Synovate Temo: 5,7%; 6,1%; 5,5%; 5,7%.

I Sifo var siffrorna 4,9% den 19 augusti och 6,7% den 26 augusti.

DI/Ruab publicerade en mätning den 24 augusti där partiet hade 5,1%.

Precis kring september månads början 2006 hade partiet 7,1%, 7,2% och 7,0% i Synovate Temo, och i Sifo den 7 september hade de 6,2%.

Det är tydligt att Centerpartiet hade sämre siffror i opinionsundersökningarna några veckor innan förra valet, än vad de fick i valresultatet. Men det är även tydligt att de låg bättre till då, än vad de gör nu. Att de låg på samma nivå är alltså inte sant.

Om partiet lyckas öka 1–1,5 procentenheter under de dagar som återstår före valet, precis som de gjorde för fyra år sedan, så landar de på 6,3–6,8 procent. Då har de tappat mellan var femte och var sjunde väljare sedan förra valet.

Men det förutsätter förstås att de faktiskt kan öka med 20–30 procent de kommande knappt tre veckorna, vilket tycks en smula osannolikt. Den här gången får de ju (förhoppningsvis) inte heller samma draghjälp som de fick i förra valspurten, när Folkpartiets dataintrång avslöjades.

Hej på er. Vill bara nämna, att om någon av er lyssnade på Valet med Nordegren i P1 tidigare i dag, om valkompasser, och undrade vad det var för stackars förvirrad människa som inte lyckades klämma fram sina poänger, så ska ni veta att det var det jag. :-)

Fast egentligen var det kanske inte någon verklig radiodebut, annat än på så vis att det var första gången jag var pratare istället för musiker.

I ett fullständigt sammelsurium av roliga paralleller, avslutas SvD:s långa partiledarintervju med Jan Björklund så här:

VALLÖFTE

Till valrörelsens slutspurt har Jan Björklund pluggat på inför alla utfrågningar och "korsförhör". Denna vecka förbereder han sig tillsammans med sina medarbetare i flera etapper för den viktiga utfrågningen i SVT på söndag kväll. Folkpartiet har ett mycket omfattande valmanifest där ett av löftena lyder: "Värna den biologiska mångfalden – rädda blåvingen".

Vad är blåvinge?

– Ja, det är väl en fågel.

…

Det är förstås roligt att det är fler som verkar ha något att säga till om i Folkpartiet.

Aricia eumedon, brun blåvinge.

God morgon! Har du tänkt på att innebörden i de borgerligas ständiga devis att »det ska löna sig att arbeta«, sådan som de förklarade den från början, var att den som har ett jobb ska få mera pengar än den som saknar ett?

Skälet de anförde var att det fanns människor som fick så hög a-kassa att de tackade nej till jobb, eftersom det inte skulle ha lönat sig – lönen var lägre än a-kassan.

Rimligtvis är detta vad de pysslat med att ändra på i fyra år nu.

Så varför fortsätter de gnälla på samma visa?

Åtminstone två ledtrådar står att finna.

1. Deras lilla valspråk betyder som sagt detta: Det ska löna sig att arbeta relativt att inte göra det. Det där »löna sig« beskriver alltså bara skillnaden mellan inkomst när man arbetar och när man inte gör det. Och både nio och en miljon kronor är som bekant mera än tre, till exempel.
2. Alla förslag om sänkta löner hit och dit som kommer nu, de ger oss också ett hum. Lagstadgat lägre lön för invandrade och ungdomar till exempel. Att alla utan arbete med ens ska söka alla jobb som finns i hela Sverige, och att de ska vara ekonomiskt nog desperata för att acceptera lägre löner, det bidrar förstås till att det inte blir lika höga löner.

Men, med sådana åtgärder lönar det sig ju mindre att arbeta än tidigare! Vad är det som händer?

Motsägelsen är dock bara skenbar. Att det »ska löna sig att arbeta«, det betyder ju bara att de som saknar arbete ska ha en mindre inkomst än de har som inte saknar arbete.

Att alla får lägre inkomst och att det »lönar sig att arbeta« (jämfört med att låta bli) är alltså fullt förenligt! Sådant är nämligen språket de använder. Det är därför de fortfarande tjatar om att det ska löna sig att arbeta.

Och om man sänker sådant som a-kassa och sjukpenning i takt med lönerna, då »lönar det sig« faktiskt fortfarande att arbeta.

Frågan är bara om den »lön« de pratar om egentligen är vad vi faktiskt vill ha. Svaret på den frågan är nej. I själva verket är det retoriska språkspel som kallas »arbetslinjen« farlig för oss – särskilt på lång sikt.

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering. I morgon är jag tillbaka. :-)